Hot Chip bjuder på gemytlig popglädje

Joacim Forsén

Det är omöjligt att inte gilla Hot Chip. Eller stå still.

70-talsfunk, ”Ghost­busters”­-studsiga syntar och ett pulserande dans-bpm som inte viker en tum på 60 minuter. En träffsäker brygd för att få Popagandapubliken att dansa, eller ­åtminstone vicka maniskt på huvudet, när duggregnet nafsar besökarna i nacken.

Fritt från klichéer

Men det handlar lika mycket om stämningen medlemmarna sprider som själva musiken. I ett hav av elektronik, bongotrummor, vintage-charmig klaviatur och gitarrpedaler avslutar britterna ett och ett halvt års turnerande med att lirka fram en smittande glädje på de få centimetrar scengolv som blir kvar. Det är härligt prestigelöst. Fritt från trötta klichéer.

Lite jämntjockt

Det är möjligen jämntjockt ibland. Londonbandet hittar inte alltid den där popeuforin som egentligen hör till musiken. Men i låtar som till exempel ”Over and over” och ”Don’t deny your heart” blir Hot Chip ett odiskutabelt bevis för hur träffsäkert entusiasterna bakom Popaganda bokar sina artister. Konserten är precis lika gemytlig som festivalen.