Kungen av soul reser sig på elva
Publicerad 2012-01-27
D’Angelo får puliken att hoppa som fotbollshuliganer
Plötsligt står han där.
Mitt på scen med gitarr, hatt och fingerstora nitar på skinnjackan.
Jublet är enormt och lättat och lyckligt.
Efter tio år i dimman gör D’Angelo comeback i Stockholm.
Det är en konsert som ingen trodde skulle bli av. Inte en chans i helvetet.
D’Angelo 2012 är ungefär som att Syd Barrett i Pink Floyd hade återvänt som soloartist 1980. Förväntningarna är därefter – oroliga, uppskruvade och säkert också skeptiska.
När lamporna släcks och niomannabandet gör entré och den mörka långsamma funken i ”Playa playa” mullrar i gång blir stämningen i lokalen så laddad att nackhåren nästan fattar eld.
Var är han? Hur ser han ut? Är rösten intakt?
Gömmer sig i mörkret
De svaren kommer inte i första låten. D’Angelo gömmer sig i mörkret bakom en keyboard uppe till vänster och blir överröstad av de fyra körsångarna.
Men sedan ställer sig en märkligt oförstörd och imponerande fräsch artist mitt i rampljuset. En artist som, uppbackad av bland andra basisten Pino Palladino och den superbegåvade trummisen Chris Dave, sakta hittar tillbaka till sin gamla scenrutin.
D’Angelo börjar avvaktande och ser nästan blyg ut, åtminstone jämfört med resten av bandet, en samling hårda katter i läder och svarta baskrar.
Att han spelar gitarr flera gånger är kanske den största nyheten. Och med gitarr, som i den nya trevande rocklåten som jag inte uppfattar titeln på, är D’Angelo löjligt lik förebilden Prince.
Det är när han stoppar undan gitarren och börjar ta av sig ytterkläderna som det händer. Redan i ”Chicken grease” funkar han runt i svart linne och stönar som James Brown. Han spänner bicepsen och uppmanar gitarristen att spela det klassiska ”grease”-riffet tills publiken hoppar som fotbollshuliganer på varenda läktare.
Inte samma artist
Det är lika imponerande när rytmsektionen sträcker ut sig i det långa och nya jammet ”Sugar daddy”. Och den Minneapolis-funkiga finalen ”Brown sugar” är fantastisk.
Det är både orättvist och oundvikligt att jämföra med den mytomspunna spelningen på Cirkus i Stockholm för tolv år sen. D’Angelo är inte samma artist längre.
Då uppträdde han med full kontroll. Det fanns inte en död sekund. Han var neosoulens kung.
Trotsar domaren
I dag är han en artist som kämpar sig tillbaka. Konserten bevisar att han redan kommit en bra bit på vägen.
Det räcker. Det är stort nog. Det är som att en boxare har trotsat domaren och regelboken och rest sig på elva.