Helt galet bra, Bruce
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-10-31
Sjörövarfesten ville aldrig sluta
Aaaaaaaaaaaaaaaa- aaaaaaaaaaarrrrrrrrggggghhhh!
Förlåt.
Kan inte uttrycka mig bättre just nu.
Jag tänkte skriva om hur Springsteen bygger upp sin version av folkmusik på samma sätt som gatuserenaderna på de gamla skivorna "The wild, the innocent & the E Street shuffle" eller "Born to run". Allt ska bara vara större, mäktigare, mer omfattande och gripande än nåt annat som spelats in. Det lät bra i teorin.
Men fuck that.
Orden brinner upp
När Bruce Springsteen och hans sjuttonmannaband trycker sina mest hejdlösa kakofonier genom väggar och tak brinner ord och teorier upp.
Det sker mest hela tiden. Men i shuffleorkanen "Open all night", fyrverkerigospeln "This little light of mine" och ENORMA "Jacob"s ladder" får vi se en galen energi som egentligen bara finns på klassiska bootlegs från 1978.
Sjörövarfest
Allra sist kommer nyskrivna "American land". En irländsk holmgång som påminner om Pogues vildaste stunder.
Det känns aldrig som att sjörövarfesten slutar.
Det känns som att den följer med ut genom Globens ingångar, klämmer in sig i en taxi, invaderar mitt vardagsrum, slänger ut möblerna genom fönstret, dansar jigg, blåser i visselpipor och bastubor och däckar under köksbordet.
Jag kan bara skrika.
Bruce Springsteen
Låtarna Bossen spelade
Läs mer
Markus Larsson