Hurula blir religion på ”Jehova”

helskärm

Musik som frälsning för de tröstlösa, styrkan i en refräng – och en portion finskt vemod. Så kan "Jehova", Robert Hurulas uppföljare till det nattsvarta albumet "Klass", summeras.

– Jag respekterar starkt människors vilja att hitta något magiskt i livet, säger han.

"Klass" var fjolårets stora feelbadupplevelse i den svenska musikmyllan, en gnisslande nedstigning i ett personligt helvete där ljuset i slutet på tunneln bara är lyktorna på ett framrusande godståg.

För Robert Hurula fortsatte stålbadet bortom musiken – i intervju efter intervju gläntade en artist som dittills åtminstone inte gett sken av att älska den mediala delen av artistkarriären mer och mer på dörren till sitt inre. Han gjorde det eftersom det var en historia som han var tvungen att berätta. Nu när det är avklarat kommer motreaktionen i form av "Jehova".

– Om "Klass" var traumat så ska "Jehova" symboliskt sett vara vägen ut ur traumat, oavsett vilken väg man nu kan försöka hitta, säger Hurula.

Kors i himlen

En sådan väg, som artisten utforskar, är den andliga. Den religiösa symboliken är överallt, från den inte särskilt subtila albumtiteln till fotot som följde med singeln "Tro på er ruin", på vilket Hurula står med utsträckta armar under ett gigantiskt kors bildat av två moln på himlen.

Men ikonografin är en lek med begreppen. I och med "Jehova" gör sig Robert Hurula tillgänglig som ställföreträdande trossamfund, sträcker ut sin hand till lyssnaren och leder församlingen i musikalisk bön.

– Jag är själv inte religiös men det går hand i hand med att jag har folk i min närhet som har haft problem med exempelvis missbruk, som även fast de aldrig någonsin har varit troende ändå velat gå till en kyrka och testa om de kan känna någonting. Det har varit fascinerande för mig, säger han.

"Svårt att låtsas"

Med "Klass" var syftet att med dokumentär precision skildra en verklighet. Musiken var "mer maskinell, mindre temperamentsfull", med Hurulas egna ord. På "Jehova" är det pulserande drivet och de stora refrängerna från förr tillbaka, och den här gången får det bekanta sällskap av mer atypiska inslag: pianoballaden "Främlingar igen" och "Arvet", vars nätta valsarrangemang döljer vad som kanske är skivans mörkaste stund.

– När jag bara sitter och plinkar på en gitarr hamnar jag så himla lätt vid finsk tango, till och med punklåtarna jag har gjort skulle kunna spelas som dystra finska melodier. Jag växte upp i Luleå, min släkt är från Tornedalen och jag umgicks mycket med kids från finska arbetarfamiljer, så det finns någon sorts Kaurismäki-värld där inne som jag har väldigt lätt att hitta till.

Något annat som är sig likt är texternas biografiska innehåll. Det går inte att undvika.

– Det finns en kraft i att berätta det som det är, och det är svårt att börja låtsas igen efter att man har börjat göra det, säger Hurula.

TT: Händer det ändå att du försöker gå ifrån dig själv och skriva exempelvis en "The ballad of Hollis Brown"?

– Jag har skrivit jättemycket som inte kommer med på skivor, jag har försökt allt möjligt. Men det stannar alltid vid att jag tittar mig i spegeln och tänker "vad fan håller jag på med". Jag har ju ändå något att säga, varför ska jag då hitta på?