Kris Kristofferson var en av de stora berättarna
Håkan Steen minns Kris Kristofferson
Kris Kristofferson skrev om frihet och livets villkor med en blandning av unika livserfarenheter och insiktsfull slagfärdighet.
Närvaron, berättelserna och de sällsynt självklara låtarna fick den stökigaste festivalpublik att tystna.
”Freedom is just another word for nothin' left to lose”.
Den kanske mest kända raden ur Kris Kristoffersons mest kända låt är också en av dem som ringar in honom allra bäst som låtskrivare.
”Me and Bobby McGee”, som de flesta förmodligen främst känner i Janis Joplins version, handlar inte minst om det tveeggade svärd som är frihet, den som du jagar till varje pris men blir din värsta fiende när du inser att den har berövat dig alla dina sammanhang.
Kristofferson återkommer till samma tema i sin förmodligen näst mest kända låt, ”Sunday mornin’ comin’ down”, där huvudpersonen vaknar upp bakfull, ensam och utan uppgift. Ingen frågar efter honom så det mest rimliga blir att följa upp den där goda frukostölen med en öl till.
När Kris Kristofferson lyckades slå sig fram som låtskrivare i Nashville i slutet av 60-talet var det med en helt ny sorts röst. Men så kom han också från en allt annat än typisk countrybakgrund. När svenskättlingen (hans farfar och farmor utvandrade från Sverige) från Brownsville, Texas gjorde sina första betydande avtryck i musikbranschen var han en veteran i 30-årsåldern. Han hade då hunnit studera litteratur på Oxforduniversitetet i England och dessutom arbeta som bland annat brandman och soldat.
Några av hans mest legendariska låtar, däribland nämnda ”Me and Bobby McGee” och ”Help me make it through the night”, kom till när han jobbade som helikopterpilot för en oljeplattform i Louisiana.
Dessutom befann han sig ideologiskt betydligt närmare den tidens revolutionära rockmusik än de reaktionära hållningar som präglade countryindustrin.
Den litterärt bevandrade Kristofferson – hans två stora hjältar var Hank Williams och den brittiske 1700-talspoeten William Blake – blev därför en betydelsefull del i den rörelse som kom att kallas ”outlaw country”, där han tillsammans med namn som Johnny Cash, Willie Nelson, Merle Haggard, Waylon Jennings och John Prine (som Kristofferson upptäckte) stakade ut en väg för en countrymusik som rörde sig utanför den kommersiella countryns strikta regler för sound och texter och dessutom lyckades bygga ett slags brygga till rockkulturen.
Låtskrivarkarriären tog fart på allvar 1970 när Johnny Cash fick en hit med ”Sunday mornin’ comin’ down” och accelererade ytterligare i början av året därpå när den då nyligen bortgångna Janis Joplin, som hade haft ett kort förhållande med Kristofferson, sjöng ”Me and Bobby McGee” på sitt postuma album ”Pearl”.
Trots att han själv vid den här tiden såg sig som allt annat än en sångare (”jag låter som en groda!”) fick Kristofferson kontrakt både som artist och låtskrivare.
Det som den sträva Södern-stämman möjligen saknade i vokalakrobatisk förmåga kompenserades emellertid minst sagt med en tämligen unik förmåga att berätta och ta hand om en text. Närvaron och auktoriteten han laddar sina egna ord med är av den sorten att man som lyssnare inte kan göra annat än att släppa allt och bara lyssna.
Debutalbumet ”Kristofferson” sålde dåligt när det först släpptes 1970 men är i dag en klassiker, som förutom de tre redan nämnda låtarna även rymmer klenoder som ”For the good times”, ”Casey’s last ride”, ”To beat the devil”, ”Best of all possible worlds” och ”Just the other side of nowhere”.
De, och senare Kristofferson-klassiker som ”Jody and the kid”, ”Loving her was easier (than anything I’ll ever do again)”, ”Nobody wins” och ”Why me”, har under decennierna spelats in i hundratals versioner. Ett litet fåtal av alla Kristofferson-tolkare är Frank Sinatra, Elvis Presley, Gladys Night, Al Green och Bob Dylan.
Tack vare sin karisma, allmänna multibegåvning och förmåga att lära känna rätt folk vid rätt tillfälle gled Kristofferson efter några år som hyllad låtskrivare och artist allt mer in i film, vilket efter några mindre framgångsrika album kom att bli hans huvudfokus under 70-talet.
Han spelade i Sam Peckinpahs western ”Pat Garrett and Billy the kid” och gjorde huvudrollen i samma regissörs lysande truckdriverkomedi ”Konvoj”.
Martin Scorsese engagerade honom i ”Alice bor inte här längre” och för rollen mot Barbra Streisand i ”A star is born” 1976 belönades han rentav med en Golden Globe som bästa skådespelare.
Den succén gav också artisteriet en skjuts och tillsammans med dåvarande frun och artistkollegan Rita Coolidge kunde han turnera mellan jublande arenor.
1980 hamnade han lika snabbt ute i kylan i Hollywood när ”Deer hunter”-regissören Michael Ciminos storsatsning ”Heaven’s gate”, med Kristofferson i huvudrollen, tokfloppade.
Under några krisiga år av måttliga musikaliska framgångar och turnéer mellan allt mindre ställen, skilsmässa och en del annat elände gick den gamle rumlaren Kristofferson ned sig i alkoholmissbruk, men lyckades komma på fötter igen när han mötte sin tredje fru Lisa Meyers.
Musikaliskt blev räddningen för Kristoffersons 80-tal till stor del outlaw-supergruppen The Highwaymen, tillsammans med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings. Med tre framgångsrika och oväntat lyckade album kunde kvartetten, trots eller kanske för den delen tack vare sina olikheter och egon, turnera mellan stora konserthallar som ett slags countryns grand old men, vilket gav ny glöd även till Kristoffersons egen karriär.
Som skådespelare gjorde han hyllad comeback i John Sayles magnifika moderna western ”Lone star” 1996 och som soloartist kom den andra andningen inte minst under karriärens två sista decennier. Innan det officiella avskedet till scenerna som 84-åring för fyra år sedan släppte Kristofferson fina album som ”This old road” från 2006 och ”Closer to the bone” tre år senare.
Inte minst turnerade han, ofta helt solo med enbart sin akustiska gitarr och sin med åren alltmer ärrade röst. I det formatet hade jag ynnesten att se honom framför en alltid åldersmässigt varierad publik på scener inte bara i Stockholm utan även i Hultsfred, Dalhalla, Östersund och Uppsala.
Gitarrspelet var än mer begränsat än rösten, framtoningen för varje gång lite skörare, men historierna Kristofferson berättade om kärlek, felsteg, fylla, hopp, tro och inte minst frihet var så dråpligt fyndiga, dramaturgiskt fulländade och laddade med drabbande livsvisdom att det blev andäktigt vid varje tillfälle. Ingen ville missa en enda stavelse.
Sista gången som Kristofferson stod på scen, när Willie Nelson firade 90-årskalas på Hollywood Bowl i Los Angeles i fjol, fick Norah Jones och Rosanne Cash stå för det mesta av sången i ”Help me make it through the night” respektive ”Loving her was easier (than anything I’ll ever do again)” och det gick att ana att renässansmannen och humanisten kanske inte hade så långt kvar.
Men den blixtrande blå blicken och det varma leendet var intakt, och bara att Kristofferson hade tagit sig hela vägen från hemmet på Hawaii för att hylla sin mångårige musikaliske vän gjorde stunden till en sällsynt fin final på en enastående karriär.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik