Hit efter hit - rena drömmen

Per Magnusson

The-Dream tänker stort men saknar bländande dynamik

helskärm

Som producent och album­artist är han en dröm.

På scen saknar The-­Dream den bländande ­dynamiken som gör honom till r’n’b-­geni.

The-Dream smyger in från sidan i keps, solglas­ögon och en jacka med ryggtrycket ”IV Play The-Dream tour 2013”. Han vrålar ”Let’s go” i sin guldmikrofon och kör igång ”Dope bitch”.

Visste man inte att Terius Nash, som han egentligen heter, är megaproducent kunde man missta honom för hiphopens svar på Jack Black i ”School of rock”.

Karriär i skuggan

The-Dream kommer alltid att vara mannen bakom Rihannas ”Umbrella”. Solokarriären har hamnat i den kommersiella skuggan. Men med sina fluffiga stadium-produktioner har han haft stor betydelse för hur genren återuppfunnit sig själv de senaste åren.

I kväll får vi en kavalkad av förbisedda r’n’b-hits. ”Shawty is a 10”, ”Falsetto”, ”Walking on the moon”, ”Right side of my brain”, ”My love”, ”I luv your girl”, ”Fancy”… jag skulle kunna fortsätta hela natten.

Problemet är bandet. Den klassiska tiotalstrion trummis och två dudes med ­laptops förvandlar effektivt The-Dreams konnässör­musik till en maxad massa. Det är synd på så rara r’n’b-ärtor.

Lite vackrare

Showen - där varje move verkar planerat - är snarare regisserad för Globen än Berns. The-Dream har en dröm om någonting större, ­någonting som aldrig verkar slå in. Vilket bara gör den ­lite vackrare.

The-Dream

Berns, Stockholm. Publik: 715. Bäst: Extranumret ”Rockin’ that sh**” lyfter konserten till en ny nivå. Sämst: Bristen på dynamik. Fråga: ­Varför får vi inte färska singeln ”Slow it down” istället för, säg, halvhjärtade MJ-covern ”Dirty Diana” som dessutom The Weeknd lagt vantarna på?