The Streets bitvis briljant

De nya numren har inte hunnit sätta sig än

helskärm

Per Bjurman jämförde Mike Skinners senaste singel med Benny Hill i söndags. Och det är omöjligt att inte tänka på hur en stor tjock gubbe smiskar upp flinten på en betydligt mindre och smalare farbror i tempot fast forward så fort ”Fit but you know it” brakar loss.

I den släpar Skinner in sin urbana slackerhouse längre in på puben än den någonsin varit tidigare. Sedan super han den under bordet.

Bättre live

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om gitarriffet låter som ZZ Tops ”La Grange” eller David Bowies ”Jean Genie” i ett något uppspeedat tempo. Jag vet bara att låten är outhärdlig på skiva och smått fantastisk live.

Inträdet till spelningen är gratis och fansen klättrar nästan på varandra för att få höra nya spår från det kommande albumet ”A grand don't come for free”. En skiva som - med en liten reservation för att jag ännu inte har hunnit lyssna tillräckligt många gånger - framstår som mindre direkt än den klassikerförklarade debuten ”Original pirate material”.

Ojämt material

Så länge Skinner och hans vänner koncentrerar sig på debutskivans bästa låtar - ”Let's push things forward”, ”Weak becomes heroes” med flera - är konserten fullständigt briljant.

Däremot är de färska numren betydligt svalare. Mycket beroende på att nyheterna inte har hunnit sjunka in ordentligt.

Vilket gör att Mike Skinner ibland bara är en ung man i keps som pladdrar om en tillvaro där inget särskilt händer.

The Streets

Markus Larsson