Laura Mvula gör en bländande comeback
Uppdaterad 2021-07-30 | Publicerad 2021-07-09
ALBUM Med en större vision och ett nytt skivbolag i ryggen börjar Laura Mvula om på nytt.
Resultatet är en av årets mest färgstarka skivor.
Laura Mvula
Pink noise
Flamingo Records/Warner
POP 2017 började mörkt för Laura Mvula. I januari, sex månader efter hennes andra album, dumpades hon av sitt skivbolag.
Trots prisnomineringar och kritikerhyllningar sålde discofunken på ”The dreaming room” inte riktigt lika bra som den soulpoppiga debuten. Skivbolaget var snabba med att säga hej då – i ett sju rader långt vidarebefordrat mejl.
”Pink noise” är en nystart där ingenting låter sig likt. Mvula har blivit äldre och vågar ställa krav, slutresultatet måste alltid matcha hennes ursprungliga vision.
Och visionen är enorm. Överallt finns en känsla av frihet. Inledande ”Safe passage” präglas av ekande trummor och Mvulas mäktiga sång. Rösten har förvisso alltid varit den stora behållningen, men 35-åringen från Birmingham har aldrig låtit lika självsäker.
Tiden i Englands största gospelkörer gör sig påmind när hon mässar ur sig tunga rader som ”Never imagined I would be free from your story/Staring in the face of it, I finally see/I'm everything I need”.
I texterna är Mvula ofta allvarligt reflekterande. ”Remedy” är ett upprivet men pulserande nummer om det dödliga våldet mot svarta. Höjdpunkten ”Church girl” handlar om att behöva växa upp bland kyrkans stränga regler och normer.
Det är en intressant kontrast mot den glamorösa ljudbilden som präglas av maffiga trummor, glimrande basgångar och 80-talssynthar. Här känns Prince, Phil Collins och Grace Jones alla som lika självklara influenser.
Kort och gott har Laura Mvula gjort ett av årets starkaste album. En bättre revansch går inte att tänka sig.
BÄSTA SPÅR: ”Church girl”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik