Räddas av finalen

Konserten svajar – som en full sjöman

Det är ingen konsert.

Det är en berg och dalbana med många transportsträckor.

Den hade aldrig platsat på ett nöjesfält.

Trots den smått magnifika finalen.

George Michael skulle egentligen ha uppträtt på Stadion i Stockholm.

Det är en arena som sväljer över 30?000 personer.

Arrangörerna säger att de flyttade konserten till Globen för att – håll i er nu – scenbelysningen fungerar bättre inomhus.

I så fall är jag den siste kungen av Skottland.

Konsertarrangörer och artister är ju verkligen kända för att tacka nej till över hälften av biljettintäkterna för att ett gäng glödlampor ska må bra.

George Michael sålde helt enkelt för få biljetter.

Det finns ett till frågetecken vad gäller konsertens marknadsföring. Jag återkommer till det strax. Häng kvar.

Rekordjubileum

Annars är turnén en repris från i fjol. Det här är fortfarande George Michaels 25-årsjubileum som artist. Och med tanke på att kalaset snart har pågått i ett år börjar det bli dags att ringa Guinness rekordbok.

Några låtar har dumpats och andra har tillkommit, men i övrigt är showen sig lik.

Hopplöst ojämn

George Michaels sång är oklanderlig. Scenen domineras av en jättelik, digital bildskärm. I ”Shoot the dog” dyker George W Bush upp som uppblåsbar docka med en lika uppblåsbar brittisk bulldogg på pitten. Saxofontryckaren ”Careless whisper” är det första extranumret, ”Freedom” sätter punkt och så vidare.

Showen är dessutom hopplöst ojämn. Låtmaterialets kvalitet svajar som en full sjöman. Vilket gör att de värsta transportsträckorna lider av en akut brist på tempo, intensitet och tryck.

Finalen är dock minnesvärd. Mycket tack vare en formidabel version av Wham!-klassikern ”The edge of heaven” och en publik som får till en rungande ”Allsång på Globen”.

George Michael

Hemliga gästen uteblev

Så bra var konserten

Låt för låt

Markus Larsson