De är inte lika galna som förr

Men visst är det en kul engångs-happening

Union Carbide Productions, störiga göteborgska överklassyngel i hawaiiskjortor som i slutet av 80- och början av 90-talet levde fan så mycket de bara kunde och spelade extremt skränig rock i ett väldigt eget gränsland kring Stooges, Captain Beefheart, Residents och Love. Om ni frågar mig är de ett av landets fem bästa rockband, någonsin.

Att försöka väcka nytt liv i den högexplosiva, konstant havereringsbenägna kaoscirkus som var UCP när medlemmarna hunnit lugna ned sig, hitta nya karriärer och börja närma sig 40 är förstås ett ganska hopplöst projekt.

Känns folig

Det kan omöjligen bli samma energi som förr.

Det blir det inte heller. Hur än Ebbot Lundberg visar magen, brölar i saxofon och far runt känns han ändå foglig jämfört med den vildögde maniac som strippade av sig klänningar när det begav sig. Och hur tajt och repat det än är, hur excellent låtlistan än är ? bara klassiker rakt över ? kan det band som i kväll låter alla sina gamla basister alternera förstås aldrig få det att glöda om ?Be myself again? eller ?Cartoon animal? som det gjorde då.

Lossnar till slut

Därmed inte sagt att det inte är bra. Det tar förvisso ett ganska långt tag innan Ian Person och Patrik Caganis hunnit riffa igång på allvar. Dessutom är ljudet till en början lika irriterande lågt som på så många andra Pampas-spelningar under helgen.

Men till slut sprakar Carbide faktiskt nästan som förr. I melankoliska ?Golden age?, i den vansinniga ?Ring my bell?, i den avigt brötiga ?Born in the 60?s?.

Det är absolut inte odödligt, men tveklöst bra.

Och kul, som engångshappening.

Union Carbide Productions

Håkan Steen