Drabbar lika hårt som vid debuten
Publicerad 2011-10-22
PJ Harvey fängslar sin publik bara genom att ställa sig på scen
Spotlighten skickar blekt vitt ljus på en gotiskt svartklädd Polly Jean Harvey.
Men musiken är laddad av fler gråskalor och färgnyanser än någonsin.
Och den drabbar med precis lika stor kraft som för tjugo år sedan.
Ingen hade riktigt räknat med att PJ Harvey, nästan tjugo år efter den omtumlande debuten ”Dry” skulle släppa ifrån sig ett minst lika slagkraftigt album.
Men ”Let England shake” är utan tvekan något av det bästa och mest relevanta hon har gjort.
En allvarlig politisk skiva, om världsläget, om England, om mekanismerna bakom och effekterna av krig. Dessutom ett album av laddade musikaliska kontraster och stor skönhet.
Applåderna dånar
En stor del av kvällen handlar om de nya låtarna, och de flesta tycks vara överens om vilken märkvärdig skiva hon gjort för applåderna dånar, hela vägen.
PJ Harvey står ensam till vänster på scen, i lång svart klänning, med något slags 20-talsinspirerade fjädrar i håret och ofta med en autoharp i famnen. Musikerna John Parish, Mick Harvey och Jean-Marc Butty håller sig på högersidan, och hur väl de än tar hand om låtarna, hur mycket dallrande elektrisk hetta de än gjuter in i sina raka gitarrer och simplistiska pianoslingor är det lätt att glömma att titta på dem.
För PJ Harvey hör ju till det där lilla fåtalet som fångslar sin publik bara genom att ställa sig på scenen.
Bländande effekt
Hon säger nästan inget och rör sig knappt så de små, eleganta dansstegen i ”Pocket knife” får en närmast bländande effekt. Hon ger oss ”Down by the water” och ”C’mon Billy” men får upp mer glöd i ”On battleship hill” och ”The glorious land”.
När hon dessutom sjunger om djävulen och det älskade mörkret i en kyrka blir givetvis inte spänningen mindre.
Ni som ska se henne i samma lokal i kväll har väldigt mycket att se fram emot.
Håkan Steen