Musiken är mer Kalles kaviar än heroinsprutor
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-12
STOCKHOLM. Nej, jag vet.
Det finns inte mycket ont att säga om det här.
Tre plus, igen.
Jag brukar sätta det betyget på Bo Kaspers Orkester. Trots att jag gillar dem mer än jag i yngre och mer ängsliga år vågade erkänna.
Det beror inte på att de skriver låtar som befinner sig mitt i vardagen. Deras styrka är att musiken alltid har varit mer Kalles kaviar än förbrukade heroinsprutor.
Men andra artister och författare och konstnärer har lyckats skildra vuxna och alldagliga medelklassämnen med större djup och vassare dramatik. Lyssna på Peter LeMarc. Eller läs den amerikanske författaren Richard Yates, för att nämna två exempel.
Bara ett groove
När Bo Sundström säger att de vill spela ”I samma bil” på kronprinsessan Victorias bröllop så finns det naturligtvis ingen anledning att tvivla på honom. Låten är precis så harmlös som ett kungabröllop förtjänar. Den blir aldrig nåt mer än ett groove som handlar om att ... sitta i samma bil.
Samtidigt slås man ännu en gång av hur naturligt och bra Bo Kaspers Orkester översätter Tom Waits ståbasballad ”All the world is green” till svenska.
Det är lika imponerande att de kan få influenser från Curtis Mayfields storstadssoul att kännas lika nära och välbekanta som sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Och ”Vi kommer aldrig att dö” – som fått ett andra liv efter nyinspelningen på aktuella samlingen ”Samling” – är som vanligt fantastisk.
Som en puss
Klubbturnéns premiär är också en konsert som lyfter sent. Om hela konserten hade haft extranumrens lediga och avslappnade värme skulle det fjärde plusset ha suttit som en puss.