En gemytlig skräckikon

Miljardbebisarna är helt beroende av skitiga diamanter.

Det är därför befriande att se att även Alice Cooper nu tycks inse detta.

helskärm

I dagarna fyller Alice Cooper 300 år. Någonstans i höjd med elektricitetens genombrott kom han på att hårdrock är coolt, och sedan dess har han utifrån samtidens trender berört en betydande del av de genreavgreningar som svept förbi.

Större förnuft

Detta har inte alltid varit särdeles lyckat.

När han i fjol stred mot regnet på Metaltown var det i form av en tillbakablick - en retroorgie som möjligen roade fanatikerna, men som i den överväldigande bristen på hits snabbt vållade trötthet.

Nu är förnuftet större.

Att senaste "Dirty diamonds" kan betraktas som ett återtåg till den partyrockiga Alice Cooper - efter de moderntuffa ambitionerna på "Brutal planet" och "Dragontown" - vittnar om att han någonstans har funnit sin plats, vilket går igen i framförandet.

Här tar det bara någon kvart innan "Billion dollar babies" slår ned, och när färska "Woman of mass distraction" strax därefter klingar ut dröjer det inte innan hisnande "I"m eighteen" tar vid.

Halvdant och glimrande

Det är således en väl avvägd blandning av gammalt och nytt, av halvdant och glimrande, och då är det inte av någon monumental vikt att scenshowen inte blir nämnvärt överraskande förrän efter halva tiden.

När gammal man gör så gott han kan blir det ju periodvis ganska gemytligt ändå.

Alice Cooper Plats: Arenan i Stockholm.

Marcus Grahn