Winnerbäck fixar mysig masspsykos

Var festivalens hemliga gäst

BORLÄNGE

Han har strukit runt hotellbarer och efterfester i två dagar. Med ett mystiskt leende under slokmustaschen.

Frågor, frågor. Vad gör Lars Winnerbäck här?

Jo, han är festivalens hemliga artist och här för att göra sommarens enda spelning.

Pianokompad av Hovet-Johan Persson sjunger han gamla godingar som ”Elden”, ”Hugger i sten” och ”Kom änglar” plus två nya bitar. Och hälsas som Frälsaren nedstigen från tyngda skyar för att stoppa regnet.

Lasse kirrar biffen. Det slutar strila.

Tio sekunder in i konserten sätter han sig på en stol. Det är det sista jag ser av honom.

Sedan tar nackhår hos längre män över mitt synfält.

Tio sekunder senare säger han hest ”hallå hallå”. Det är det sista jag hör. Sedan tar allsången över.

Större än Bajen

Trubadurkvällar gör sig inte riktigt i torgformat. De tenderar tyvärr bli lika intima som telefonsex. Men folket älskar sin Winnerbäck så förbehållslöst att de nöjer sig så.

Farsor i foppatofflor skanderar på fotbollsvis.

Lasse! Klapp, klapp, klapp!

Om Winnerbäck aldrig blir erkänd skald för visböckerna kan han trösta sig med att han redan är större än Bajen.

Och skapar masspsykos i mysform.

Lars Winnerbäck

Per Magnusson