Taylor Swift ger oss gemenskap och hudlöst romantisk pop
Läs recensionen av tredje konserten i Friends arena
Uppdaterad 2024-05-20 | Publicerad 2024-05-19
KONSERT Taylor Swift avslutar sitt första Sverige-besök med ännu en generös kaskad av genialt enkel, elegant poetisk och hudlöst romantisk pop.
Trots alla giftiga taggar och svårläkta sår i texterna känns det väldigt passande att hon uppträder i en lokal som heter Friends Arena, för stämningen av gemenskap som stjärnan bygger upp med sina fans är unik.
Taylor Swift
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: Cirka 60 000, nytt publikrekord igen enligt Taylor. Längd: Tre timmar och 20 minuter. Bäst: ”Folklore”/”Evermore”-eran med förkrossande versioner av ”Champagne problems”, ”August” och ”My tears ricochet”. Och det fina partiet med överraskningslåtar. Sämst: ”Reputation”-eran är inte min Taylor-era. Fråga: Hur följer hon upp den här extravaganza-krevaden till turné?
Kvällens konsert är nummer 90 på den monstruösa resa som är ”The Eras tour”. Det finns emellertid ingenting hos Taylor Swift som avslöjar minsta tecken på turnéleda. Vilket givetvis handlar om att vi har ett av underhållningsindustrins mesta proffs framför oss, hon kan sannolikt maskera sina svackor rätt bra.
Men hon verkar verkligen uppriktigt rörd över tre kvällars mottagande på detta hennes första Sverige-besök någonsin.
Så har också närmare 200 000 fans gjort sitt bästa för att bomba henne med kärlek.
Popvärldens mest hängivna och trogna publik har redan sett och analyserat varenda ruta av den här showen i otaliga klipp på Youtube och Tiktok och givetvis i bioversionen av showen som nådde Sverige redan i höstas.
Inte minst har de känt väldigt mycket av det där som Swift så enkelt, elegant, träffande och sårbart uttrycker i texterna. Allsången dundrar i både verser och refränger av en anledning.
För fansen är en nästan lika essentiell del av den här upplevelsen som själva konserten att sy upp plagg från sin favoritera med Swift, räkna dagar, hitta själsfränder i publikhavet som klätt sig i samma stil och byta armband med ännu fler nya vänner under timmarna i kön.
Det handlar om att gemensamt se till att jublet efter ”Champagne problems” blir ännu högre och längre än vid helgens två tidigare konserter och diskutera sönder valen av överraskningslåtar på vägen hem.
Att bli avundsjuk på den unika dedikation och samhörighetskänsla som bara unga människor kan ha till och kring musik är inte svårt. Under den här kvällens mesta popfest ”Shake it off” blir glädjen runt omkring mig rent rörande.
Men det fina med Swift och hennes fans är att de får även oss andra att känna oss högst välkomna.
Swift må ha jobbat med kreddiga indieartister som St Vincent och Bon Iver men hennes pop bjuder alltid in, samtidigt som den är mån om att aldrig förolämpa lyssnarens intelligens. Bara den kombinationen är extremt sällsynt.
Hon må också vara nybliven dollarmiljardär och presentera sig som ett slags queen på scen, med delvis samma typ av tricks som Beyoncé och Rihanna, men låter aldrig showen gå före kommunikationen. Hela tiden skiner en tacksam och påfallande mänsklig 34-åring från Reading, Pennsylvania igenom.
Trots att det är synnerligen lätt att bländas och hänföras av allt visuellt som hela tiden händer – Taylor dansar i regn, åker upp och ner på olika kubformationer, lattjar med en ljusblå laserklubba och fejkar en simtur från änden av catwalken tillbaka till scenen, med mera, med mera – känns det inte sällan som att hon hade kunnat trolla fram lika elektrisk stämning med betydligt mindre medel. Just för att relationen till publiken är en så stor del av grejen och, inte minst, för att låtarna är så genuint gedigen pop.
Det piggar självklart upp att plötsligt se sångerskan vid en mossbeklädd flygel i en trollskog eller på taket till en timmerstuga i ”Folklore”/”Evermore”-partiet. Men låtar som countrypoppiga ”teenage love triangle”-dramat ”Betty” eller det nästan jobbigt mäktiga skilsmässoeposet ”My tears ricochet” behöver inga effekter, orden och de sorgkantade melodierna gör hela jobbet.
Och det är ju vad som försiggår i och mellan raderna i ”All too well”, och de många nyanser som Swift levererar de stukade formuleringarna med, som gör låten till tio av den här konsertens mest svårglömda minuter.
Kvällens enda musikaliskt unika moment, de två överraskningslåtarna som Swift gör själv på piano och gitarr, blir förstås extra elektriska i den här sortens show där allt annat är så välkänt i förväg.
Inte minst den här aftonen, när Swift berättar att självaste Max Martin är i huset och hon väljer att göra ett litet medley med låtar hon spelat in med den svenske hitkungen.
När hon sedan följer upp med en världspremiär av spröda nya pianoballaden ”How did it end?” förvandlas sekvensen till en liten klenod i showen.
Alla eror berör möjligen inte lika mycket. ”Don’t blame me” är visserligen coolt intensiv men r’n’b-popen som hon laborerar med i ”Reputation”-delen känns kanske annars inte som hennes främsta element.
Låtarna från nya albumet blir möjligen väl många för dramaturgins bästa.
Sedan är jag i alla lägen en anhängare av filosofin ”leave them hungry” och tror att ingen hade gått hem det minsta mindre omtumlad om 45-låtarssetet hade kapats med fem-tio nummer här och där längs vägen.
Icke desto mindre går det inte att göra annat än att tacka och bocka.
Världen är ingen speciellt vacker plats just nu men planetens största artist verkar icke desto mindre lyckas göra de miljontals fans som följer henne till lite snällare människor.
Det är onekligen värt någonting.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik