Hitsen är blixtnedslag efter blixtnedslag – som inte skadar någon
Uppdaterad 2024-05-18 | Publicerad 2024-05-17
KONSERT. ”Har ni tio minuter över?”
Taylor Swift behöver inte säga mer.
Resten är den kolossala konsertens avgörande touchdown.
Taylor Swift
Plats: Friends arena, Solna. Publik: Fullsatt är nästan en underdrift. Längd: 3 timmar och 20 minuter. Bäst: ”All too well” och ”1989”-partiet. Sämst: Det är för långt. Och vissa av de mer teatraliska numren från senaste skivan blir ett litet antiklimax. Fråga: Med tanke på att Taylor säger att hon har slagit publikrekord på Friends är det pinsamt få Travis Kelce-tröjor i arenan. Känner ni inte kärleken till Kansas City Chiefs, Stockholm?
Allt är mer amerikanskt än Super Bowl.
Och varför klaga?
Det är lockande att jämföra Taylor Swift med Bruce Springsteen.
Jo, faktiskt. Lugn.
Jämförelsen haltar, så klart, men vissa likheter går inte att bortse från. Båda två gör inte världens mest utmanande musik – alla är välkomna in till melodierna och texterna. Båda två är obotliga romantiker. Och båda två försöker göra långa totalkonserter som innehåller allt och lite till och fjorton plusmenyer och slutar nästa tisdag.
När det gäller det sista är ingen av dem särskilt tillrättalagda eller vanliga. De är extrema.
Att som Taylor Swift göra 45 låtar och uppträda i långt över tre timmar per datum är inte normalt. Precis som hos förebilden Beyoncé är konserterna lika mycket idrott, träning och kondition som musik.
Det kan man tycka vad man vill om.
Men när satsningen fungerar blir resultatet överväldigande. Egentligen händer det mer under Swifts spelning än under en hel säsong av Eurovision song contest, inga jämförelser i övrigt.
Vi kan sitta här och prata om staging och visuals, klädbyten och trappsteg, scenbygget och hissar, pyro och dansare, den timrade stugan i fantastiska ”Cardigan” och neonpimpade cyklar, dans i kåpor och effekterna av hur publikens armband blinkar i samma takt tills årets julvärd tänder ett stearinljus i december.
Ändå lyckas TayTay och hennes band, som är uppdelade i två delar på varsin sida av scenen, placera majoriteten av låtarna i centrum, och inget annat.
Det mest fascinerande är hur mycket texterna betyder, hur Taylor Swift sjunger orden och hur publiken tar emot dem.
Vissa av hennes mest älskade nyckelmeningar är showens extranummer, oavsett om de dyker upp i refränger eller mitt i en vers.
På många sätt kulminerar konserten redan strax före mitten. Efter ett litet tal där Taylor förklarar turnéns tema och öser kärlek över publiken gör hon en konstpaus och undrar:
”Har ni tio minuter över?”
Sedan tornar ”All too well” sakta upp sig över arenan och breder ut sina brända vingar. Varenda liten detalj och textrad vinner i princip en Grammy. Skenet från kylskåpet, scarfen, ”that little town street”, varje ”I remember it all too well”.
Toppen nås när Taylor och publiken tillsammans tar i så att rösterna spricker i orden:
”And you call me up again just to break me like a promise/So casually cruel in the name of being honest”
Idén att dela upp konserten i olika statiska eror utifrån albumen har sina nackdelar. Vissa av dem är starkare eller svagare än andra. ”The tortured poets department” och ”Fearless” kan inte riktigt mäta sig med hagelregnet av hits i ”Red” och ”1989”. För att inte tala om de utsökta höstloven i ”Folklore/Evermore”-partiet. ”August” är nästan däruppe med ”All too well”.
Det är inte perfekt. Tänk om Swift hade lagt ”Red” och ”1989” sist i stället? Då hade spelningens kurva slagit hål i taket i stället för att plana ut.
Det är ungefär tolv olika konserter samtidigt och aningen för långt. För mycket, ibland för segt och ofta för bra. En utmattande, ojämn och briljant uppvisning på samma gång. Jag förstår varför många fans sätter sig ner på golvet och vilar under konserten.
Som bäst skapar hon en liknande enhörning som Harry Styles. En snäll och gayvänlig drömvärld av pop där alla vinner tillsammans och ingen behöver vara rädd.
Om popmusik har en viktigare och mer älskvärd uppgift i dag känner jag inte till den.
Versionen av ”All too well” kommer att stanna kvar längst.
Den och åskvädret som rullar in i ”1989”-partiet där hitsen är blixtnedslag efter blixtnedslag som inte skadar någon.
Jag kommer redan ihåg dem alltför väl.