Bon Jovi har stort hjärta och svaga melodier
Publicerad 2024-06-07
ALBUM På nya albumet påminner Jon Bon Jovi om en snäll tecknad tjur.
Musiken är hans korkek och glädje.
Bon Jovi
Forever
Captain Kidd/Universal
ROCK Vad är Bon Jovi utan gitarristen Richie Sambora?
Han lämnade bandet 2013 och ”Forever” är det fjärde albumet utan honom.
Utan Sambora tappar gruppen halva poängen. De får därför, för tydlighetens skull, heta Jovi i resten av recensionen.
Syftet med ”Forever” är att visa upp Jovis soligaste sida. I en intervju i rockmagasinet Ultimate Rock säger sångaren och frontmannen Jon Bon Jovi:
”Det enda som betyder nåt för mig nu är att vara med mina vänner, skriva en låt som jag vill skriva och leva ett liv som jag vill leva.”
62-åringen från New Jersey vill uttrycka och jaga en glädje som han inte har känt på ett årtionde. Han har många dystra år bakom sig. Jon Bon Jovi har kämpat med sin röst länge. Det vet alla som har sett en konsert med Jovi strax före eller efter pandemin. För att rädda den krävs komplicerade operationer som kanske inte lyckas.
På ”Forever” märks det att rösten är skadad, eller åtminstone äldre. Det är rörande att höra hur han, med ärrvävnad på stämbanden, frågar sig ”how does it work when the words don’t come” i avslutande countryrockballaden ”Hollow man”.
Annars är det mesta en amerikansk rockversion av sagan om tjuren Ferdinand där Jon Bon Jovi letar efter, och kanske har hittat, sin korkek i form av musiken och lyckan i det lilla livet.
Tonen sätts redan i första låten ”Legendary”. Ett stort och långt ”woah” vill lyfta hela arenan. Få andra band har gjort lika mycket för just ”woah”. Det blir ännu mer ”woah” i ”Living proof”, levererat genom talk box. Precis som Jovis mest klassiska ”woah-woah” i ”Living on a prayer”.
Melodierna är överlag rätt glanslösa, ett återkommande problem ända sedan hitsingeln ”It’s my life”. Produktionen är mer brocountry och radiovänlig americana än ”Slippery when wet”. Och vissa spår, som ”Walls of Jericho”, behöver ingen nämna igen.
”Forever” är OK för att vara Jovi. Musiken har fortfarande ett oemotståndligt hjärta, fritt från alla former av cynism.
Men om man vill lyssna på Bon Jovi i stället är dokumentären ”Thank you, goodnight: The Bon Jovi story” ett bättre alternativ.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik