Saturday night Lundstedt-fever?
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-09-16
Andreas Lundstedt gör succé i John Travoltas gamla succéroll.
Alcazar-stjärnan är duktig sång- och dansman, i en show som väcker liv i Bee Gees hits och 1970-talets fulaste kläder.
"Saturday night fever" är ingen riktig musikal. Intrigen i filmen, kryddad med Bee Gees-låtar och annan disco som användes då 1977. Plus äldre sånger från Bee Gees och låtar de skrev långt senare.
Som Celine Dions "Immortality" från 1997.
Korkade och idioter
Sångtexterna kan bara ibland kopplas till handlingen, vilket gav distans när jag såg "Saturday night fever" i London 1998.
Men här kvittar det, trots att de sjunger på engelska men pratar svenska.
En kul röra. Några av de unga männen i handlingen är idioter, de andra är korkade. De flesta i musikalen har repliker som i en dokusåpa.
Ewa Roos och Johannes Brost gör alla äldre roller, bland annat huvudpersonen Tonys italienska föräldrar som verkar vara på rymmen från Lady & Lufsen.
Vulgär Markoolio
Scenografin är snygg och smart, kläderna pendlar mellan gräsliga och utomordentligt fåniga. Markoolio spelar en vulgärt publikfriande diskjockey med polisonger som ser ut som ditklistrade bävrar.
Mycket 70-tal och fnissigt.
De viktiga numren sjungs och dansas fantastiskt. Vi glömmer att det doftar kitsch och klippdockor. Underhållande i 120 slag i minuten.
Saturday night fever
Jens Peterson