Heavy metal-gubbarna får Globen att dyrka varje ton

Vilodagen kan svårligen bli dystrare än under de dryga sju minuter då scenen badar i violett ljus, Ozzy ondskefullt spänner ögonen i åhörarna medan han mässar "what is this that stands before me"" och Tony Iommi breder på med riff från skärselden.

Potent heavy metal

I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.

Ess i rockärmen

Men så har Birmingham-kvartetten i övrigt också en grundplåt som är få förunnat. Termen "klassiker" är nästan en underdrift bredvid "Electric funeral", "Iron man", "War pigs" samt "N.I.B" och med ess likt dessa i rockärmen kunde gruppen tvivelsutan framfört konserten liggande och ändå fått 9800 att dyrka varje ton.

Studsar som en groda

Ozzy anstränger sig likväl å det grövsta genom att studsa runt som en groda och bete sig som en korsning mellan en övertänd allsångsledare och en yster byfåne. Sången sitter inte alltid helt klockrent och i "Dirty women" löper stämbanden amok, något som dock bara får ses som en anmärkning i marginalen.

Grundkursen är fortfarande facit.

Black Sabbath

Mattias Kling