Fläskig rock - rejält fylld med floskler

Idén att återförena Queen utan Freddie Mercury är totalt befängd.

Tanken att Brian Mays pudelbarr och gitarr skulle vara gruppens behållning år 2005 är visserligen väldigt Spinal Tap-komisk men knappast sann.

Uppställningen - May, originaltrummisen Roger Taylor och några andra killar - är lika fattig som ett Thin Lizzy utan Phil Lynott, som en dator utan elektricitet, som en ko utan mjölk"

Freddie, som dog av aids 1991, ersätts av bluesrocksångaren Paul Rodgers. För länge sedan i en galax långt, långt härifrån var Paul ett vokalt rivjärn i Free och Bad Company och han kan naturligtvis inte matcha Freddie Mercurys dionysiska operakarisma.

Paul satsar i stället på att förstärka Queens fläskiga hockeyrock med ännu biffigare pub-rockmuskler.

Konsertens floskler är, som ni säkert förstår, skrämmande och många.

Glömt rösten

Som Brian Mays elva minuter långa och ekospäckade gitarrsolo.

Som en "Bohemian rhapsody" - "scaramouche, scaramouche will you do the fandango?" - där bandet kompar en videoupptagning med Freddie Mercury.

Som Roger Taylors nyskrivna och akustiska kampsång mot aidsepidemin i Afrika - "Say it"s not true".

Roger Taylors intentioner må vara sympatiska. Men problemet är att han måste ha glömt bort att checka in rösten inför flygresan till Sverige.

Taylor tillägnar paradnumret till Nelson Mandela, tänker efter ett tag och säger:

- Jag hoppas att alla i publiken använder kondom. Jag har faktiskt på mig en nu.

Efter den bekännelsen finns det inget mer att tillägga.

Queen

Markus Larsson