Samma visa – om och om igen

Håkan Steen

helskärm

Placebo gillar Bowie, T Rex och The Smiths och sjunger om drömmarna som aldrig får dö. Från scenen manar Brian Molko till engagemang för de 2,5 miljoner människor som varje år kidnappas till prostitution och slavjobb på sweat shops.

Förlösande synth

Den svartklädda London-trion verkar vara bra killar, och i kväll finns det onekligen en del att tycka om dem för.

Inte minst flera av numren från nya albumet ”Battle for the sun”. ”For what it’s worth” är glammig rock som det nästan går att sätta ’n’roll efter och en förlösande synthslinga gör ”Bright lights” till deras kanske största popmoment.

Jag gillar också ”Because I want you”, som görs på samma lågmälda sätt som när Placebo spelade vid ett buddhistkloster i Kambodja.

Tungt och intensivt

Någonstans kan jag även förstå vad det är i alla de manglande emodramerna som fyller Annexet med fans i kväll, inte minst när gitarrhamrandet förstärks av fiol och keyboards. Det blir ofta både tungt och intensivt.

Men det exploderar på ungefär samma sätt gång på gång, vilket hinner devalvera effekten rejält under de nästan två timmar som giget pågår.

Så Placebo lyckas inte riktigt vinna över mig den här gången heller, även om de är närmare än någonsin.