Burp - nu rapar jag popfunk

Jag är mätt på Justin

Göteborg

Det går att sammanfatta Justins konsert med ett enda ord: Burp.

helskärm

Jag rapar popfunk.

Det betyder att jag är ganska mätt på Justin Timberlake.

Jag har sett showen i San Diego, i Stockholm och nu också i Göteborg.

Första gången var fantastisk.

Andra gången var nästan lika bra.

Den tredje gången tittar jag på mobiltelefonens klocka oroväckande ofta och tänker ibland på andra saker.

Jag funderar på de tecknade fartfantomerna Hjulben och Gråben och deras ändlösa jakt genom öknen – Gråben måste vara världens envisaste, animerade coyote – och om jag betalat fackavgiften i tid, till exempel.

Inga förändringar

Timberlakes show är trots allt inte anpassad för ett eller flera återbesök. Har du sett premiären har du i princip också sett resten av turnén.

Setlistan är gjuten i sten och förändras inte ett dugg. Det gör inte dansstegen, lasershowen, bilddraprierna och de där förbannade gitarrsolona heller.

Konsertens avancerade och strama koreografi är dess styrka – och i längden också dess största svaghet.

För lång show

Det blir allt tydligare att showen är ungefär 25 minuter för lång. Man hade gott kunnat klippa bort lama nummer som ”Senorita” och ”Last night”.

Med det inte sagt att spelningen saknar stora stunder. Scenen mitt i arenan är löjligt läcker och Timberlake uppträder hela tiden med en klass och kontroll som bara en världsentertainer kan ha.

Timbalands dj-set är alldeles strålande. Likaså ”Cry me a river”, tunga ”Chop me up” och det geniala ögonblicket då snuskfunkiga ”Lovestoned” förvandlas till episk indiepop.

Och i ”Sexyback” är trycket som vanligt så kompakt att det slår lock för öronen.

Justin Timberlake

Markus Larsson