Dollys party svänger

HORSENS

Dolly är Dolly.

Hon vinner väldigt mycket bara på det.

Men för att vara fullblodsproffs slarvar hon märkligt mycket med dramaturgin.

Dolly Parton har inte varit i den här delen av världen sedan 1978, men på många sätt är det som att tiden har stått stilla.

Dolly själv, för kvällen klädd i kycklinggult, guld, silver och glitter, ser inte ut att ha åldrats en dag.

Annan publik nu

Och en hyfsad del av setet spelade hon antagligen förra gången också.

Det som förändrats är publiken och Dollys artistiska status. Countrysångerskan är nu ett respekterat namn även i coolare pop- och rockkretsar.

Hur det blivit så? Det räcker egentligen att lyssna på ”Baby I’m burning” eller ”Jolene”, de låter precis lika välbehållna som rösten som sjunger dem.

I kväll radar Dolly upp hits, temat är party och det stora bandet svänger bra i både bluegrass och gospelsoul. Hon spelar en väldigt massa instrument och spexar med en dansande Elvis-kopia.

Allvarlig – då är hon bäst

Men framför allt i andra halvan, när de största succérna ska plockas fram, får ”ge publiken vad den vill ha”-ambitionen showen att nicka till en smula. Det blir lite väl förutsägbart.

Och Dolly hade gärna fått tona ned sig och vara allvarlig oftare, för det är då hon är som allra bäst.

Främst i gripande uppväxtskildringar som a cappella-numret ”Little sparrow” och den episkt arrangerade ”Smoky mountain memories”.

Fotnot: Dolly Parton spelar i Löfbergs Lila Arena i Karlstad på söndag, i Scandinavium i Göteborg på tisdag och i Globen i Stockholm nästa fredag

Håkan Steen