Fyllestämning – då skärper Oasis till sig

Markus Larsson

helskärm

KÖPENHAMN. Testosterondimman är svettig och tät.

Man måste nästan använda ett knogjärn för att ta sig igenom den.

Och en sån stämning passar givetvis Oasis perfekt.

Det är lördag i Köpenhamn och Falconer Salen kokar av berusade människor som vill bli packade, ligga och slåss. Atmosfären är både aggressiv och kramgo på samma gång. Ungefär som på en fotbollsläktare i Göteborg.

Tuggar på tamburinen

Oasis skulle egentligen kunnat riva av några av sina största anthems med vänsterhanden och ändå bli hyllade som kungar.

Och, visst, de kommer nog aldrig att bli en spektakulär liveupplevelse.

Noel Gallagher står stilla i sitt hörn. Brorsan Liam tuggar på sin tamburin med en blick som just don’t give a fuck. Och bandets andra medlemmar – de där som jag fortfarande inte orkar lära mig namnen på – lunkar på i sin egen lilla värld.

Sen går det inte att komma ifrån att klasskillnaden mellan låtmaterialet före och efter 1995 ibland inte ens går att mäta i ljusår. Tunga och gråa betongklumpar som "The meaning of soul" förtjänar inte ens att få vara i samma rum som, säg, ”Rock ’n’ roll star”.

Men samtidigt visar bandet upp en skärpa som förra turnén saknade. I de största låtarna – ni vet vilka jag menar – har de nästan samma swagger som för tolv år sen.

Speciellt när publikens adrenalin får explodera i hisnande allsångsvrål.

Bredvid mig hoppar unge kollegan Victor och skriker att versionen av ”Wonderwall” är den bästa Oasis gjort sen 1996.

Jag är nästan böjd att hålla med.