Fett passionerat
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-25
till Fatboy
GÖTEBORG. Ståbassvänget kastar undan stolar och bord innan det tar tag i min krage och slänger in mig i väggen.
Så hårt spelar Fatboy när de är som bäst.
Stockholmssextetten hade lätt kunnat bli en pastisch eller en dålig repris av en era som lät bättre för 50 år sen.
Men varför deras vision av klassisk rockabilly aldrig känns förlegad är svårt att sätta fingret på.
Kanske beror det på passionen.
De brinner för musiken
Medlemmarna verkar brinna så mycket för sin musik att man förundras över att inte deras noggrant kammade raggarfrisyrer fattar eld.
De håller aldrig tillbaka och ber aldrig om ursäkt för att de högaktar artister och licks som inte har ett dugg med 2008 att göra.
Sen skadar det inte att Fatboy har sångaren och gitarristen Thomas Pareigis. Han är en av branschens starkaste magneter. Han drar åt sig all uppmärksamhet så fort han öppnar munnen.
Som David Lynchs verk
Framför allt innehåller Fatboys låtar ofta samma spöklika atmosfär som filmregissören David Lynchs bästa verk.
Likt dem har musiken en hotfull och cool intensitet som saknar bäst före-datum.
Stora delar av konserten känns som en scen i tv-serien ”Twin Peaks”.
Det enda som saknas är en dansande dvärg på scenen.