Du lyckas till slut, Lundell

Ulf Lundell

Plats: Tyrol, Stockholm.

Publik: 1200 (fullsatt).

Längd: 3 timmar och 10 minuter.

Bäst: ”Skyll på stjärnorna” och ”Snart kommer änglarna att landa”.

Sämst: ”Hippie” och ”S:t Kristofer”.

Fråga: Janne Bark och Rudolf Schenker i Scorpions – lika som bär?

Startsträckan är lång.

Lundell tankar blues i 90 ojämna minuter.

Sedan lyfter den svenska rockens svar på Boeing 747 plötsligt till oanade höjder.

Jag borde hata det.

Stora delar av konserten är bara provocerande.

Ulf Lundell vänder länge ryggen åt de stora refrängerna, den stora romantiken och de simpla melodierna och satsar i stället på fyrkantig stålblues från helvetet.

Utstuderat

Allt enligt den ofrivillige nationalskaldens senaste devis: ”Sex och dålig smak är vägen till frihet.” Man får nästan lust att slå honom på käften ...

Men brottet – fyrkantiga larmchocker som ”Hippie” och ”S:t Kristofer” borde sitta bakom lås och bom på Kronobergsanstalten – är så utstuderat, så medvetet och så konsekvent utfört att det förtjänar en stående ovation.

Dessutom låter några av illdåden märkligt bra just i kväll.

Det är ett perfekt soundtrack till utspilld öl, svett och pojkar som skriker ”uughh” i baren.

Värme och tröst

Men showens kärna är fortfarande de låtar och ballader som aldrig kommer att åldras lika fort som, säg, ”Fanzine”.

Showens kärna är en alldeles, alldeles fantastisk pianoversion av ”Skyll på stjärnorna”, en ohyggligt öm ”Jag hade en älskling en gång” och en ”Aldrig så ensam” där Lundell tar i så att saliven flyger fyra meter.

Efter sex extranummer kommer sedan den perfekta avslutningen – ”Snart kommer änglarna att landa”.

Det är en tidig julhälsning.

Ett rött paket av hjärta, värme och tröst.

27 låtar på över tre timmar – här är ”Uffes” kväll på Tyrol

Markus Larsson