Genomtight men utan hits

Dream Theater på Sweden Rock

Den ende i Dream Theater som har ett mer aktivt rörelseschema än i replokalen är vokalisten James LaBrie - resterande fyra femtedelar är ständigt mer fokuserade på sina instrument än på publiken.

Resultatet blir ett smälltight, genomsäkert framförande som till en betydande del är imponerande i vidare utsträckning än det är roande.

Man häpnar inför den briserande basen i färska "Never enough" men gäspar sig till fosterstadiet i de oändliga musikskolesolon som ideligen tränger sig in.

I utmärkta stycken som "A fortune in lies" och "Pull me under" är kvintettens progressiva metal fantastisk. Det finns för få sådana inslag i amerikanernas en och en halv timme långa uppvisning, vilket gör den till en inte direkt brännhet händelse för oss som inte får gåshud av tossiga rytmändringar.

Dream Theater