Märkligt – och oemotståndligt

Per Magnusson

Lily Allen pryder scenen med vad som är viktigast just nu – nappflaskor

Lily Allens kritvita ­diskbänks-r’n’b är lika märklig som oemotståndlig. ­Konserten kan bäst ­beskrivas med tre ord.

Sex, droger och napp­flaskor.

Jag såg Lily Allen på ­Roskilde för fem år sedan. Hon hade Uma Thurman i ”Pulp fiction”-frisyr, spottade, söp, rökte och svor. Jag minns det som en enastående konsert. Ett koncentrat av allt som gör Lily Allen till en så perfekt och väldigt brittisk popstjärna: council estate-mänsklig charm, studsiga melodier för parken och en attityd som bäst kan beskrivas med kvällens starkaste allsångs-rad: ”Fuck you very much.”

Senare samma år annonserade Lily, 23, att hon tänkte sluta som artist.

Sedan dess har Allen blivit Rose Cooper, skivbolags­direktör, gjort ”en Alex ­James” och lämnat rocken för lantliv i Cotswolds och – gudskelov – gjort comeback igen.

Ovanlig & supervanlig

Lily Allen är en paradoxernas popstjärna. Ovanlig, fast supervanlig. Hon är klädd i skyhöga platåskor och glittrig baseballjacka, men rör sig slappt som under en mysig hemmakväll i Islington.

Scenen pryds av flera överdimensionerade nappflaskor, vilket skulle kunna vara bara en post-ironisk britpop-grimas. Men det är signifikant för Allen, som alltid sjungit om exakt det som ­varit framför ögonen på henne, just för tillfället.

– Jag är lite sjuk, min dotter spydde över hela mig vid fyra i morse. Men jag njuter av livet, jag är gift och skaffar bebisar! säger hon, fjärran från sitt spottande Roskilde-jag.

Bara glömma allt

Lily Allen briljerar oavsett om hon sjunger om att släpa hem matkassar från Tesco, för tidig utlösning, menstruationscykler, kändis-­knarkande, ligga hemma på ­soffan och titta på tv eller klä upp sig som en queen och bara glömma allt för en enda förlovad fredag kväll.