Märkligt – och oemotståndligt
Publicerad 2014-08-30
Lily Allen pryder scenen med vad som är viktigast just nu – nappflaskor
Lily Allens kritvita diskbänks-r’n’b är lika märklig som oemotståndlig. Konserten kan bäst beskrivas med tre ord.
Sex, droger och nappflaskor.
Jag såg Lily Allen på Roskilde för fem år sedan. Hon hade Uma Thurman i ”Pulp fiction”-frisyr, spottade, söp, rökte och svor. Jag minns det som en enastående konsert. Ett koncentrat av allt som gör Lily Allen till en så perfekt och väldigt brittisk popstjärna: council estate-mänsklig charm, studsiga melodier för parken och en attityd som bäst kan beskrivas med kvällens starkaste allsångs-rad: ”Fuck you very much.”
Senare samma år annonserade Lily, 23, att hon tänkte sluta som artist.
Sedan dess har Allen blivit Rose Cooper, skivbolagsdirektör, gjort ”en Alex James” och lämnat rocken för lantliv i Cotswolds och – gudskelov – gjort comeback igen.
Ovanlig & supervanlig
Lily Allen är en paradoxernas popstjärna. Ovanlig, fast supervanlig. Hon är klädd i skyhöga platåskor och glittrig baseballjacka, men rör sig slappt som under en mysig hemmakväll i Islington.
Scenen pryds av flera överdimensionerade nappflaskor, vilket skulle kunna vara bara en post-ironisk britpop-grimas. Men det är signifikant för Allen, som alltid sjungit om exakt det som varit framför ögonen på henne, just för tillfället.
– Jag är lite sjuk, min dotter spydde över hela mig vid fyra i morse. Men jag njuter av livet, jag är gift och skaffar bebisar! säger hon, fjärran från sitt spottande Roskilde-jag.
Bara glömma allt
Lily Allen briljerar oavsett om hon sjunger om att släpa hem matkassar från Tesco, för tidig utlösning, menstruationscykler, kändis-knarkande, ligga hemma på soffan och titta på tv eller klä upp sig som en queen och bara glömma allt för en enda förlovad fredag kväll.