Imponerande publikfriande repertoar

Ingen ny låt - men ett explosivt regn av vänner från förr.

När Metallica avlossar klassikerkanonen möts de av en publik som fångar upp varje krutstänk.

Så jävla fantastiskt.

Man kan kalla det för en guldsits.

Utan något nytt album att marknadsföra eller pliktskyldigt framföra något ifrån står det thrashgiganterna helt fritt att blanda och ge från sin luminösa backkatalog.

Och om det också görs.

Tre stycken från ”Kill ’em all”. Fyra från ”Ride the lightning”. Tre från ”Master of puppets”. Två från ”… And justice for all”.

Fyra från den självbetitlade svarta skivan. Och därutöver enbart två kompositioner yngre än 16 år.

Ja, ni förstår själva. Mycket mer metalguld än så kan knappast grävas fram under två timmar och 25 minuter.

Imponerande

En sådan fruktansvärt publikfriande repertoar imponerar, och bemötandet blir också därefter.

Därför är det fullkomligt naturligt att James Hetfield grinar stort när ”The memory remains” sakta lyfts mot utgången av en allsång som tar över allt.

Uppvisning i kärlek

Det handlar om en uppvisning i ren och oförfalskad kärlek.

Från publik till band – och vice versa.

Faktum är att hela inramningen är så hjärtlig att inte ens den värsta skeptikern torde kunna protestera.

Jag kan därför endast lämna några anmärkningar i marginalen.

Att kasta in en ”No leaf clover” som nätt och jämnt kan stå stadigt utan stöd från en symfoniorkester är knappast lyckat och frontmannens röst har inte samma kraft som på premiären i Lissabon för två veckor sedan.

Futtiga invändningar

Men dessa invändningar känns i sammanhanget rätt futtiga och betydelselösa.

Inte så länge Metallica utan någon som helst ursäkt lägger fram kompakta versioner av ”Creeping death”, ”Master of puppets” och ”Sad but true”. Inte så länge ”Whiplash” plockas fram ur arkiven. Inte så länge bomberna i ”One” smäller högre än Bofors årsproduktion.

Då är lyckan total. Så jävla fantastiskt.

Metallica

Läs mer

Mattias Kling