Roddan har tappat det

Rod Stewart kan vara två saker.

En cool soulkatt.

Eller en folklig fåntratt.

Tyvärr så väljer han oftast det sista alternativet.

Rod Stewarts karriär är väldigt kluven.

En gång i tiden – ungefär när farfar orkade hoppa hage med farmor – var han en helt fantastisk rock­slampa.

Jag tänker inte bara på när han var medlem i tidernas mest sympatiska rumlarband Faces.

Alla soloalbum han släppte fram till ”Smiler” från 1974 spöar det mesta i den klassiska rockens Hall of fame.

Den Rod Stewart som högaktade Sam Cooke och Tim Hardin, som gjorde keltisk soul av country och folkmusik och som sjöng hjärtat ur kroppen så fort han fick chansen att tolka Etta James är fortfarande värd en stående ovation.

Mainstreamsås

Och han skymtar också förbi under den 27 låtar långa konserten.

Inledande ”You wear it well”, Chuck Berrys ”Sweet little rock’n’roller”, ”Reason to believe”, den furiösa Temptations-covern ”(I know) I’m losing you” och den alltid lika välkomna versionen av ”Dirty old town” – kvällens höjdpunkt – är allihop olika exempel på vad Rod kunde åstadkomma när han brydde sig.

Men det gör verkligen detsamma på Stadion. Han uppträder trots allt inför en publik som bara vill höra mainstreamsås som ”Sailing” och ”Baby Jane” och Bonnie Tylers hesa pekoral ”It’s a heart­ache”.

Dålig respons

När Stewart till exempel försöker berätta om en av sina största förebilder – odödliga soulrösten David Ruffin – är responsen lika högljudd som en tom fågelholk.

Rod Stewart har anpassat sin musik så ofta och så mycket och så länge att han får finna sig i att vara Skottlands svar på Tomas Ledin – en billig publikfriare.

Långa stunder är han dessutom så mätt att han inte orkar ta upp handen ur byxfickan.

Markus Larsson