Vilken underbar röst

Tur att Aftonbladet i fredags avslöjade att Robyn var Popagandas "hemliga gäst". Tveksamt annars om så pass många skulle trotsat det förbannade ösregnet för att ta sig till festivalens Stora scen i kväll.

Vi står i blöta strumpor, fuktiga tröjor, ett paraply i ena handen och en avslagen öl som kyler ned den andra.

Det kändes alltså inte så jäkla kul och "Tjuren från Bronx" på tv var lockande.

Men på scen slår Robyn omkull alla dylika tankar.

Klagar inte

Hon kickar i gång med The Knife-skrivna "Who"s that girl?". Redan där markerar hon skillnaden mellan ett proffs och amatörer. Inget klag på grisväder eller annat ovidkommande, hon vet att hon är värd publikens ansträngning.

Passar perfekt

"Konichiwa bitches", "Bum like you" och "Crash and burn girl" får paraplyerna att guppa och låtarna visar att "nya Robyn" passar utmärkt på en indiefestival som Popaganda.

Electro, lo-fi-gitarrer, trummaskiner och underbar sångröst är en strålande kombination för samtidsskildrande indiepop.

Det strilande regnet är dessutom perfekt rekvisita till avslutande låten "Be mine", där Robyn sjunger om att det är bra att tårar inte märks i regnet.

Konsertens sex låtar var en finfin aptitretare.

Robyn

Läs mer:

Jonna Sima