Så blev Norge en ’master of disaster’
Väckte liv i katastroffilmer med jordbävningar och tsunamis
Publicerad 2022-07-02
I streamingaktuella filmen ”Moonfall” håller månen på att ramla ner på jorden.
Det kanske är ett tecken på att Hollywood slagit knut på sig självt i jakten på nya idéer till katastroffilmer.
Men Norge har blivit genrens räddning.
Olika kulturer och länder har olika rädslor.
I Sverige producerades något på 1970-talet som ändå kan beskrivas som en katastroffilm. Stellan Olssons ”Deadline” handlade om ett flygplan som innehåller biologiska stridsmedel och störtar utanför Kullahalvön i Skåne. En dödlig epidemi tar sin början. Men det är främst en film som fokuserar på det mänskliga dramat bland ortsbefolkningen, inte spektakulära specialeffekter.
Mer av det senare bjöds vi på i ”Den blomstertid nu kommer” (2018) och den Netflix-aktuella ”Svart krabba” med Noomi Rapace. Båda filmerna föreställer sig en osynlig fiende som attackerar Sverige.
Det är uppenbart att i det här landet fruktar vi inte naturkatastrofer, utan vi är rädda för att kriget ska komma.
Påkostade andra världskriget-filmer
Annat är det i Norge. Visst, kriget finns alltid närvarande i norsk film, men då talar vi om andra världskriget. Julens stora film på bio i Norge i år är den påkostade ”Kampen om Narvik”.
– Om du var en hjälte under andra världskriget är det nästan garanterat att vi har gjort en film om dig, säger Morten Ståle Nilsen, filmkritiker på norska tidningen VG.
Det senaste årets framgångar för Joachim Trier och hans mästerverk ”Världens värsta människa” är ett kapitel för sig.
På den norska mainstreamrepertoaren finns ofta krigsdraman, biografier om berömda norrmän... och så katastroffilmer.
Varför i hela världen då?
Vi tar det från början.
Katastroffilmen som genre fick en tydlig formel på 70-talet. Den påkostade ”Airport – flygplatsen” (1970) hade en stjärnströdd rollista och ett kittlande (och på den tiden högaktuellt) katastrofscenario: en självmordsbombare som hotade med att spränga ett flygplan i luften.
Trots att filmens största stjärna Burt Lancaster ska ha kallat den ”skräp” blev ”Airport” en stor hit.
Lyxkryssare vändes upp och ner
Nästa stora katastroffilm, ”SOS Poseidon” (1972), lät en flodvåg vända en lyxkryssare upp och ner. Vi följde en rad bedagade Hollywoodstjärnor som Ernest Borgnine och Shelley Winters försöka ta sig upp till skrovet.
Stor succé – och filmens producent Irwin Allen hade funnit sitt livs kall.
Under decenniet blev han känd som ”the master of disaster”. Som barn hade han varit fascinerad av cirkusens värld och även sedermera jobbat som utropare på en cirkus. I katastroffilmernas värld var det lätt att se Allen som domptör, mannen med piskan som hade kontroll över infernot.
Folk gillar tragedier. Det är olyckligt, men i mitt fall är det bra. Ju större olycka, desto större publik.
Allen var inte rädd för att tappa inspirationen.
– Tidningarna är min bästa källa för krishistorier, där finns tio-femton stycken varje dag. Folk gillar tragedier. Det är olyckligt, men i mitt fall är det bra. Ju större olycka, desto större publik, sa han i en intervju 1977.
En av de absolut största succéerna för Allen blev ”Skyskrapan brinner” (1974), men sedan sjönk kvaliteten på katastroffilmer betänkligt.
”Jordbävningen” (1974) var stentrist som drama, men tekniskt betydelsefull. I mängder av biografer installerades Sensurround, ett ljudsystem som förstärkte effekten av jordbävningen i filmen och som blev en föregångare till subwoofern i våra hembiosystem. Systemet användes även i ”Berg- och dalbanan” (1977).
Irwin Allens karriär som kung av kalabalik nådde botten med ”Katastrofplats Houston” (1978), där Michael Caine jagades av mördarbin, och ”Poseidons hemlighet” (1979), även den med Caine i huvudrollen.
Genren tog i stort sett timeout under hela 1980-talet, men dundrade tillbaka på biograferna i mitten av 90-talet. Det var tornados i ”Twister”, tunnelolyckor i ”Daylight” och attacker från yttre rymden i ”Independence day”.
Exploderande vulkaner tävlade mot varandra 1997 i ”Dante’s Peak” och ”Volcano”. Året efter såg vi duellerande asteroidkollisioner med jorden i ”Armageddon” och ”Deep impact”.
Största succén var naturligtvis ”Titanic” (1997), som kammade hem 11 Oscars.
70-talets töntighet fanns intakt
Jordens mest berömda byggnader och landmärken förintades med en närmast lustfylld frenesi i flera av filmerna. Men 70-talets töntighet fanns intakt även nu, särskilt i ”Armageddon”.
Då sa jag, menar du att det är en riktig plan hos Nasa att utbilda oljearbetare? Han bara: håll käften.
I dvd-kommentaren till filmen mindes Ben Affleck att han frågade regissören Michael Bay om en liten detalj i manuset. Varför skulle det vara enklare för Nasa att utbilda oljeborrare till astronauter i stället för tvärtom?
– Han sa: Vet du, Ben? Håll truten, okej? Det här är Nasas riktiga plan. Då sa jag, menar du att det är en riktig plan hos Nasa att utbilda oljearbetare? Han bara: håll käften. Så det var slutet på det samtalet, sa Affleck i dvd-kommentaren.
Nästan 20 år senare hade ”Vågen” premiär i Norge, en katastroffilm som inspirerades av verkliga händelser och skildrade en enorm flodvåg som sveper fram över fjordlandskapet.
Filmen blev en stor framgång och ledde till Hollywoodkarriär för regissören Roar Uthaug, som fick förtroendet att göra en ny ”Tomb raider” med Alicia Vikander i huvudrollen.
”Datoranimation blev billigt”
En stor anledning till att ”Vågen” fungerade och inspirerade till en egen norsk katastrofgenre beror på datoranimationens utveckling, tror VG:s filmkritiker Morten Ståle Nilsen.
– Plötsligt blev den billig och tillräckligt bra för att norska producenter skulle kunna göra filmer som konkurrerade med Hollywood.
”Vågen” fick en direkt uppföljare i form av ”Jordbävningen” (2018), där katastrofen drabbade det moderna Oslo i stället för vildmarken. Men Ståle Nilsen tror ändå att den norska naturen är en stor förklaring till filmernas framgång.
– Norge är ett land med bitvis hårt klimat. Långt ifrån alla lever lika nära naturen som man gjorde för 100 år sedan. Men vissheten om att vi bor i ett avlångt land med höga berg, omgivet av hav, gör sig påmind, inte minst när du försöker köra bil över vidderna i vintertid, säger han.
”Tunneln” (2019) blev en norsk ”Daylight”, som skildrade en olycka i en lång vägtunnel uppe i bergen. Den skrämde en rejäl biopublik i Norge – och även de som har erfarenheter av verklighetens faror.
– ”Tunneln” kan nästan användas som en instruktionsfilm om vad som kan hända vid en brand i en tunnel, sa brandchefen John Jatgeir Vinsrygg i en intervju med Aftenposten januari 2020.
”Folk har kanske tröttnat”
Sämre gick det för ”The burning sea” (2021), också känd som ”The North Sea”, som skildrar en katastrof vid en oljeplattform.
– Att den inte gick lika bra som föregångarna visar kanske att folk har tröttnat. De här filmerna har en tendens att bli ganska lika varandra. Det är liksom bara valet av katastrof som står för variationen, säger Morten Ståle Nilsen.
Men historien visar att vi tar våra katastroffilmer i vågor. Snart har vi glömt varför vi tröttnade förra gången. Då vaknar genren till igen, likt en slumrande vulkan.
Fotnot: ”Vågen” ingår i utbudet hos Viaplay, Netflix och HBO Max; ”Jordbävningen” hos HBO Max, Viaplay och Tele2 Play. Båda filmerna, liksom ”Tunneln” och ”The burning sea”, finns även att hyra.
Verklighetens norska katastrofer
- Alexander Kielland. Inte bara en berömd norsk författare utan även en flytande oljeplattform i Nordsjön som kapsejsade under en storm 1980. På 20 minuter brast de åtta ankarkättingar som höll fast plattformen och hela bygget hamnade upp och ner. 123 oljearbetare dog.
- Verdalsraset. 116 människor dog i en av Norges svåraste rasolyckor. Det började med ett jordskred natten mellan den 18 och 19 maj 1893. 55 miljoner kubikmeter lermassa drog med sig 105 bondgårdar. Förutom de mänskliga offren dog även tusentals djur.
- Rasolyckorna i Loen och Tafjord. I januari 1905 och september 1936 rasade stora delar av Ramnefjället ner i sjön Lovatnet, vilket skapade enorma flodvågor vid båda tillfällena. Byarna Nesdal och Bødal drabbades hårt. Vid första katastrofen dog 61 människor (nio kroppar hittades), vid andra tillfället 74. Samma sak hände i Tafjord 1934 då 40 människor dog. Den händelsen ledde till att en övervakningsstation byggdes i Stranda, med uppdrag att hinna varna om delar av Geirangerfjorden blir instabil.
- Måbødalolyckan. I augusti 1988 dog 16 personer när en buss med felaktigt bromssystem kolliderade med en betongbåge i Måbødaltunneln i västra Norge. På bussen fanns skolbarn från Kvarnbackaskolan i Kista. 12 av de omkomna var barn.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.