Gängbråket som blev gigantisk musikalhit
Så blev Shakespeare och Förintelsen första stegen mot West Side story
Publicerad 2021-12-09
60 år har gått sedan "West Side story" hade biopremiär, en sagolik hit som belönades med tio Oscars.
Nu har Steven Spielbergs nyinspelning premiär. Blir det en lika stor succé?
Det här är berättelsen om hur en idé som inspirerades av Förintelsen och Shakespeare kom att bli en odödlig skildring av gängkriminalitet.
"West Side story" var först en banbrytande Broadwayshow 1957, en upplevelse som förändrade musikalteatern för alltid.
Men det första fröet såddes åtta år tidigare då musikallegendarerna Leonard Bernstein, Arthur Laurents och Jerome Robbins sammanstrålade för att göra en tolkning av William Shakespeares "Romeo och Julia". Det var Robbins idé och hans tanke var betydligt modernare än den över 350 år gamla tragedin.
Åren efter andra världskrigets slut hade bilderna som dokumenterade Förintelsens offer skakat om hela världen. USA började syna sin egen djupt rotade antisemitism.
1947 kom boken "Tyst överenskommelse" av Laura Z Hobson som handlade om en journalist som poserar som jude i New York och chockas över hur mycket antisemitismen påverkar hans liv.
Boken filmades samma år med Gregory Peck i huvudrollen, ett drama som belönades med en Oscar för Bästa film av ett Hollywood som ville markera att det här är en Viktig Fråga.
Förintelse-överlevare skulle bli kär i katolsk pojke
Jerome Robbins idé för en musikal (som skulle heta "East Side story") var att en flicka som hade överlevt Förintelsen skulle bli kär i en katolsk pojke, vilket skulle leda till en konflikt mellan deras familjer.
De tre teatertalangernas entusiasm svalnade dock när de insåg att ämnet redan behandlades i flera aktuella pjäser och att en musikal inte skulle tillföra så mycket.
Vi spolar framåt några år. Under 1950-talet började gängkriminalitet dominera rubrikerna. Det var särskilt en sammandrabbning 1955 som fick teatermännens uppmärksamhet.
Två latinogäng, Raiders och Bullies, befann sig i ständig konflikt i San Bernardino, Kalifornien. Varför tycktes ingen längre komma ihåg, men den kvällen slutade i alla fall med att en av tonåringarna dödades i bråket.
När Leonard Bernstein och Arthur Laurents läste om händelsen i lokaltidningen gick tankarna direkt till det insomnade projektet "East Side story" och plötsligt fick det nytt liv.
Handlingen flyttades dock till New York eftersom Laurents kände sig mer bekväm med att skriva om puertoricaner i Harlem än Los Angeles-miljön. Nu formades berättelsen om hur vite gängmedlemmen Tony blir kär i Maria, syster till svurne fienden Bernardo, ledare för ett puertoricanskt gäng.
För ”smarta” texter
En av de hetaste nya talangerna på Broadway, Stephen Sondheim (som dog nyligen), anslöt sig till projektet för att skriva låttexterna, medan Bernstein fokuserade på musiken.
Samarbetet var ett givande och tagande; Laurents tyckte att två av låtarna hade för "smarta" texter för att det skulle kännas trovärdigt att unga puertoricaner sjöng dem, men hans åsikt röstades ner av de andra.
De hade rätt: "America" och "I feel pretty" blev två av musikalens största hits.
Jerome Robbins gjorde briljant danskoreografi av gängkrigen, men under repetitionerna blev det tydligt vilka hårda krav han ställde på alla inblandade och hur nedlåtande han kunde vara mot Bernstein.
Carol Lawrence, som spelade Maria i originaluppsättningen, berättar i boken "Broadway, the golden years":
– Jag kommer ihåg en morgon när vi repeterade i Washington. Jerome hade bett Leonard att ändra något i numret "Scherzo" och att skriva ny musik. Vi satt hela gänget på golvet och Leonard spelade musiken för oss och det var så vackert. Då sa Jerome: "Det där är ännu sämre än vad du hade innan. Gå och skriv igen". Detta var inför hela ensemblen.
– Jerome var en konstig människa, men Leonard beundrade och förlät honom och visste att hans hårda krav skulle leda till bra saker.
Robbins må ha varit en gormande kulturman av gammalt snitt, men han och Bernstein fick ut så mycket av samarbetet att ingen av dem sa ett ont ord om den andre efteråt.
Liknande kritik som gangsterrapp får idag
Musikalen (som nu hade bytt väderstreck och hette "West Side story") förde in jazz och latinorytmer på ett banbrytande sätt för att vara Broadway. Musikalen fångade skickligt upp 1950-talets tonårskultur.
Desto sämre ställt var det med porträttet av latinoungdomar, som inte kändes särskilt initierat. Rollbesättningen var påtagligt vit och "West Side story" fick dessutom liknande kritik som gangsterrappen får i dag: vissa skribenter tyckte efter premiären att gänglivet glamoriserades.
Filmatiseringen 1961 ville också vara med och skriva historia och den här gången var det Robbins som satte käppar i hjulet. I Broadwayshowen var hans koreografi nyskapande, men när han tillfrågades om att regissera filmversionen tillsammans med Robert Wise satte han sig på tvären.
Wise hade kommit på tanken att man skulle spela in många av dansscenerna på New Yorks gator, men Robbins tyckte att det skulle se löjligt ut och förstöra musikalens estetik.
Tvärtom var det en idé som talade till filmens styrka som konstform. Mannen som hade varit så banbrytande på scenen var plötsligt den konservative nejsägaren.
Efter att ha orsakat förseningar och ökade kostnader fick Robbins sparken och Wise tog över hela projektet.
”Väldigt polariserade idag”
När nu Steven Spielbergs nyinspelning har biopremiär är cirkeln sluten, eftersom den inspireras dels av 1961 års film, dels av den ursprungliga scenmusikalen.
Grundidén bakom "West side story" är allt annat än mossig. I en intervju med Yahoo utvecklar Spielberg tanken bakom nyinspelningen 60 år senare:
– Vi är väldigt polariserade i dag. Det visade sig medan vi arbetade med manuset att det bara blev värre i samhället, vilket jag tycker gjorde den här berättelsen om rasskillnader mer relevant för dagens publik än vad den kanske var ens 1957.
Källor: "Broadway, the golden years" (Robert Emmet Long), "Leonard Bernstein: West side story" (Nigel Simeone), "I thought we were making movies, not history" (Walter Mirisch)
"West Side story" 1961
- Regi: Jerome Robbins och Robert Wise.
- Skådespelare: Natalie Wood (Maria), Richard Beymer (Tony), Russ Tamblyn, Rita Moreno, George Chakiris, Simon Oakland, John Astin.
- Populäraste låtarna: "Maria", "America", "Tonight", "Gee, officer Krupke", "I feel pretty", "Somewhere".
- Oscars: Bästa film, regi, manliga biroll (Chakiris), kvinnliga biroll (Moreno), scenografi, kostymer, klippning, musik, ljud. Dessutom fick Robbins en heders-Oscar.
Det visste du inte om "West Side story"
- Både Leonard Bernstein och Arthur Laurents var svartlistade i Hollywood under 1950-talet för påstått samröre med kommunister. Jerome Robbins var dock en av dem som vittnade mot sina teaterkollegor i kongressen.
- James Dean var på väg att spela Tony i Broadwayversionen, men hann dö i en bilolycka 1955.
- Sverigepremiär för musikalen skedde 1962 på Oscarsteatern. 2003 sattes "West side story" upp på Malmö musikteater och skildrade invandrare mot ett skinnskallegäng i Sverige.
- Elvis Presley var på tal att spela Tony i filmversionen, men hans agent, överste Tom Parker, sa nej.
- Warren Beatty övervägdes att spela Tony i filmen, men producenterna tyckte inte att han var lämplig för rollen. I samma veva insåg de dock att Beattys flickvän Natalie Wood skulle bli en perfekt Maria.
- Filmen var den mest inkomstbringande musikalen i fyra år tills "Sound of music", också regisserad av Robert Wise, hade premiär.
- Rita Moreno vann en Oscar för sin roll i filmen. 60 år senare, vid 89 års ålder, har hon en framträdande roll i Steven Spielbergs nyinspelning.
Fler Sondheim-musikaler som filmats
- ”Gypsy" (1962), med Rosalind Russell och Natalie Wood.
- "En kul grej hände på väg till Forum" (1975), med Zero Mostel och Buster Keaton.
- "A little night music" (1977), med Elizabeth Taylor, baserad på Bergmans "Sommarnattens leende".
- "Sweeney Todd: The demon barber of Fleet Street" (2007), med Johnny Depp.
- "Into the woods" (2014), med Meryl Streep och Emily Blunt.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.