Hitchcocks fuling bakom succéfilmen
Så lurade han en nykläckt deckarförfattare på storkovan
Publicerad 2021-03-12
Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann, diktade Hasse Alfredson.
Ska vi byta mord med varann, hade nog Alfred Hitchcock svarat.
Kanelbullen har sin dag, men det har även en av tidernas mest framgångsrika filmskapare, Alfred Hitchcock. I dag, den 12 mars är Hitchcock-dagen, ett tillfälle att snegla ängsligt åt fåglarna uppe i träden, att spionera på grannarna med en kikare eller kanske ta en dusch. Utan draperi.
I år är det även 70 år sedan premiären av ”Främlingar på tåg”, en av regissörens främsta thrillers, som leker med en av de mörkaste och mest förbjudna fantasierna. Det perfekta sättet att bli av med någon du avskyr måste vara att ”byta mord” med någon som ingen vet att du känner. Eftersom du ser till att ha ett vattentätt alibi finns det ingen koppling mellan dig och mordet.
Potential att dra in en förmögenhet
Det kan låta som häxmästarens kanske mest typiska idé, men den var inte alls hans. Den tillhörde i stället en nykläckt deckarförfattare, Patricia Highsmith, som sedermera skulle få en framgångsrik karriär med sina Tom Ripley-böcker. Hitchcock gjorde en fuling – för att köpa rättigheterna till hennes bok så billigt som möjligt höll han sin identitet hemlig under förhandlingarna. När Highsmith väl fick veta sanningen blev hon med all rätt arg eftersom hon hade kunnat begära mycket mer än 7 500 dollar. Filmen skulle ju bli ett prestigeprojekt som kunde dra in en förmögenhet.
Hitchcock försökte övertala några av landets främsta författare att skriva manuset. John Steinbeck och Dashiell Hammett tackade nej, men noirmästaren Raymond Chandler tog sig an utmaningen. Det blev en fullständig konflikt redan från början. Hitchcock gillade att ha långa spånmöten där han pratade om ditten och datten. Chandler ville bara börja skriva. Deras arbetsrelation blev så förgiftad att de inte stod ut med varandra. Droppen blev ett tillfälle då Chandler såg den runde Hitchcock kämpa med att stiga ur sin limousine och utropade: ”Titta på den fete jäveln när han försöker ta sig ur sin bil!”
Till sist blev det tre kvinnor, däribland regissörens trogna hustru och medarbetare Alma Reville, som på mindre än tre veckor fick fason på manuset. ”Främlingar på tåg” blev en comeback för Hitchcock som inte hade gjort någon riktigt bra film på flera år, och inledningen på hans mest succéspäckade decennium. Flera av filmens scener tillhör hans snyggaste bildlösningar, idéer som särskiljer filmen från boken.
Mordet speglas i glasögonen
Det gäller inte minst ett mord som utspelas på ett nöjesfält. Bruno (Robert Walker) följer efter sitt offer, Miriam (Kasey Rogers). När hon är ensam går han till anfall. Miriams glasögon faller till marken och vi ser Bruno strypa henne, som en reflektion i glasögonen. Allt sker långsamt och med en slags kuslig elegans, medan det enda ljud vi hör är tivolimusiken i bakgrunden.
Ännu mer spektakulär är den avslutande actionsekvensen. Då är vi tillbaka på nöjesfältet och de två huvudpersonerna, männen som kom överens om att byta mord, slåss med varandra på en karusell som börjar skena tills den kantrar med dunder och brak. Scenen är ett litet underverk av trickfilmning, vars främsta effekt skapades genom att Hitchcock minerade en leksakskarusell, filmade sprängningen av den, blåste upp scenen på en stor duk och lät skådespelarna agera framför duken. Allt klipptes skickligt ihop med själva slagsmålet på en riktig karusell.
”Främlingar på tåg” fick ett sorgligt efterspel. Skådespelaren Robert Walker hade precis tillbringat tid på en klinik för sina psykiska problem när han anlitades att spela den djävulske Bruno. Spriten och två misslyckade äktenskap bidrog till att göra Walkers psykiska ohälsa värre. Han var en skicklig skådespelare, men visst är det frestande att fundera på om hans inre mörker kröp in i gestaltningen av psykopaten Bruno. Han är rakt igenom övertygande i den där klassiska scenen där de två ”mordbytarna” möts för första gången på tåget; Bruno har en inställsam, kletig attityd som han tycks förväxla med charm.
Tragiskt nog dog Walker två månader efter filmens premiär, bara 32 år gammal, efter en överdos av lugnande medel och alkohol.
Blev stjärna i banbrytande serie
I filmen förstärktes bokens tema med dubletter. Ljus och mörker, godhet och ondska blir motsatspar. Om endast mörker väntade för Robert Walker såg det desto ljusare ut för Hitchcock. 1951 hade han fortfarande några av sina bästa filmer framför sig. Dessutom skulle han bli stjärna i det nya påhittet television, som oförglömlig programledare för en banbrytande antologiserie. Inte illa pinkat för ”den fete jäveln”.
”Främlingar på tåg” finns att hyra på flera strömningstjänster.
Det här är Alfred Hitchcock
- Namn: Sir Alfred Joseph Hitchcock (adlad strax före sin död).
- Levde: 1899–1980.
- Född: Leytonstone i östra London.
- Familj: Gift med manusförfattaren och filmklipparen Alma Reville i 54 år, en ovärderlig medarbetare under hela hans karriär. De fick en dotter, Patricia. Hon blev skådespelare och producent, är idag 92 år gammal, och bor i en småstad i Kalifornien med det danskklingande namnet Solvang.
- Karriär: Regisserade över 50 filmer, däribland ”En dam försvinner” (1938), ”Rebecca” (1940), ”Notorious” (1946), ”Främlingar på tåg” (1951), ”Fönstret åt gården” (1954), ”Studie i brott” (1958), ”I sista minuten” (1959) och ”Psycho”. Oscarnominerades för Bästa regi fem gånger, men vann aldrig.
Den gången Ingrid Bergman satte Hitchcock på plats
Det har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om hur Hitchcock dominerade de blonda skådespelerskor som gjorde huvudrollen i många av hans filmer. Hur Tippi Hedren plågades under inspelningen av ”Fåglarna” (1963). Men Ingrid Bergman hade en unik inverkan på honom. Under inspelningen av thrillerklassikern ”Notorious” (1946) gjorde hon det förbjudna: påpekade för regissören att hans regi av hennes rollfigur inte fungerar. Hitchcock, som en gång ska ha jämfört skådespelare med boskap, avskydde när de la sig i skapandet av hans noggrant uttänkta scener.
När Bergman förklarade för Hitchcock vad det var som inte fungerade i just den scenen drog alla i närheten efter andan – men utskällningen blev istället ett mjukt erkännande: ”Jag tror att du har rätt, Ingrid”.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.