Sigourney Weavers tårar – hyllar Kamala Harris: ”Hoppas det är vodka i glaset”
Får ett av Venedigfestivalens heders-Guldlejon
Publicerad 2024-08-29 14.30
VENEDIG. Sigourney Weaver får i år ett av festivalens heders-Guldlejon för hela sin långa karriär.
När hon får frågan om hon tror att hennes starka Ripley i ”Alien”-filmerna har påverkat Kamala Harris försök att bli president, börjar hon gråta.
– Om jag har bara lite, lite grann att göra med att hon fått den styrkan, blir jag glad. Oj… nu behöver jag något att dricka. Hoppas det är vodka i glaset, säger hon och lyfter sitt vattenglas.
74-åriga Sigourney Weaver har ett hundratal film- och-tv-roller bakom sig, många av dem just starka kvinnor. Främst naturligvis då Ripley i de fyra första ”Alien”-filmerna. En ikonisk roll.
Och mitt i tårarna och att hon säger att hon bara är ”så upphetsad” över att Kamala Harris nu försöker bli USA:s första kvinnliga president, säger hon att hon faktiskt tror att filmroller kan påverka kvinnor att tro mer på sig själva.
– Det är faktiskt nästan varje dag som det kommer fram kvinnor och tackar mig för Ripley och andra starka kvinnoporträtt jag har gjort.
– Jag är evigt tacksam för att Walter Hill och de andra männen som hittade på Ripley, inte i första hand såg henne som en kvinna, utan som en person, vilket kön som helst. Jag vill vända på en sak. Folk tycker jag har spelat starka kvinnor. Jag spelar kvinnor. Och kvinnor är starka i allmänhet.
Hade en snobbig attityd
När hon en gång satsade på att bli skådespelerska, trodde varken hennes pappa (som var en höjdare inom tv-branschen) eller mamma (skådespelerska) att hon skulle lyckas.
– Det är en jävla skitbransch, det är för tufft för dig, sa de.
Hon erkänner att hon hade en lite snobbig attityd och helst ville göra teater.
– När jag fick rollen i ”Alien” (1979) tyckte jag mest det var en så konstig historia, att jag för mig själv tänkte: Nu gör jag det här, det blir som en konstig off-off-Broadway-pjäs, fast framför filmkameran.
Prisas samma vecka
Hon säger att nästa film, ”Ögonvittnet” (1981) mot William Hurt (1950–2022) och James Woods, inte var någon rolig upplevelse.
– Men sedan träffade jag Peter Weir och gjorde politiska thrillern ”Brännpunkt Djakarta” med bland annat Mel Gibson. Då förstod jag hur kul och bra det kan vara att göra film. Så det är tveklöst Peter Weirs ”fel” att jag sitter här och känner mig stolt över priset jag får.
En kul grej: Om några dagar får just han festivalens andra heders-Guldlejon för sina insatser som filmregissör genom åren.
Hyllar Ingrid Bergman
Sigourney trodde aldrig det skulle bli mer än en ”Alien”-film.
– Jag var i Paris och filmade mot Gérard Depardieu när jag fick manuset till andra filmen. Det var ännu bättre. Och sedan har det ju blivit en stor del av mitt liv. Alla vill prata om dem. Och jag är stolt över filmerna. Newt, den lilla flickan i andra filmen (på riktigt heter hon Carrie Henn), har jag fortfarande kontakt med. Hon jobbar som lärare i Sacramento i dag.
Reservplanen om Sigourney skulle misslyckas som skådespelerska – att jobba i blomsterhandel eller på bank – har hon aldrig behövt ta till.
Och om hon måste nämna en förebild, så blir det en – svenska!
– Jag gjorde en W Somerset Maugham-pjäs på Broadway på 1970-talet mot Ingrid Bergman (1915-1982). Hennes karriär är ju extraordinär. En riktig stjärna. Men så trevlig och ödmjuk. När hon bröt foten, fortsatte hon att spela i en rullstol. Bättre förebild kan man inte ha.
