Snurrig slapstick för nostalgiska cineaster
”Den fallande stjärnan” har gammaldags charm men inte så mycket mer
Publicerad 08.00
Den fallande stjärnan
Regi Dominique Abel och Fiona Gordon, med Dominique Abel, Fiona Gordon, Kaori Ito, Philippe Martz, Bruno Romy.
FILMRECENSION. Den som längtar tillbaka till komedierna av den gamla skolan hittar en del att uppskatta i Dominique Abels och Fiona Gordons femte clowniga samarbete. Men ”Den fallande stjärnan” har inte ett manus som täcker hela speltiden.
KOMEDI. Dominique Abel och Fiona Gordon, som är ett par både privat och som filmskapare och skådespelare, har gjort sig kända för sina knasiga, burleska komedier med slapstickhumor inspirerad av klassiska namn som Buster Keaton och Jacques Tati.
Deras femte samarbete utspelar sig i och kring baren som filmen har fått sitt namn av, och är en udda blandning av fysisk komik, dans och film noir-parodi med inslag av starka färger.
Det börjar med att en hämndlysten man (Bruno Romy) går in på baren där Boris (Abel) jobbar och försöker skjuta honom, men missar eftersom han har en robotarm som är väldigt ostyrig.
Boris, som har ett brottsligt förflutet, inser att hans identitet är röjd och att han svävar i livsfara. Och när han, hans partner Kayoko (Kaori Ito) och deras dörrvakt Tim (Philippe Martz) av en händelse ser den deprimerade, håglöse Dom (också Abel), som ser exakt ut som Boris, på stan, bestämmer de sig för att låta Dom bli Boris, så att Boris kan komma undan.
Samtidigt letar dock privatdetektiven Fiona (Gordon) efter Dom, som är hennes man.
Det är en tunn och oorganiserad story, som dessutom känns mer skriven för teatern. Men det finns en del inspirerade och kul koreograferade scener, och inte minst gott om gammaldags charm.
Visas på bio, från den 26 juli.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.