Oerhört fransk film – och gammaldags

Mer skrivbordsidé än känsla i ”Låt mig gå”

Emma Gray Munthe

helskärm

Låt mig gå

Regi Maxime Rappaz, med Jeanne Balibar, Thomas Sarbacher, Pierre-Antoine Dubey

FILMRECENSION. I regissören Maxime Rappaz långfilmsdebut står en uppoffrande men längtande mor i centrum.

DRAMA. Claudine (Jeanne Balibar) bor med sin vuxna son (Pierre-Antoine Dubey), som lever med funktionsnedsättningar och behöver stöd dag som natt. Jobbet som sömmerska sköter hon därför hemifrån.

Men varje tisdag tar hon på sig sin vita dräkt, sina stövletter och sina stora solglasögon, målar läpparna röda och tar sig till alphotellet en längre resa bort för anonymt sex som hon inte verkar njuta av. Rullar direkt ur sängen, torkar bort läppstiftet på vägen hem. 

Sonens besatthet av smörsångaren Johnny Logan och prinsessan Diana ger en indikation om var vi befinner oss i tiden, men att Claudines enda val i livet verkar vara uppoffrande och evigt singel moder med sorgligt pianoklinkackompanjerat sexliv gör filmen mer svårplacerad.

Långfilmsdebuterande Maxime Rappaz "Låt mig gå" är ett provocerande gammaldags kvinnoporträtt – och oerhört franskt. 

Premissen känns konstruerad, och består mer av ofärdigt tänkta skrivbordsidéer än av människor av kött och blod.

När Claudine så småningom träffar en vattenkraftsexpert (Thomas Sarbacher) på en enorm dammbyggnad redo att släppa fram hundratusentals liter vatten får man därför sina aningar. Och ja, mer subtil än så är inte "Låt mig gå". 

Visas på bio.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.