Dageby satte tonen för Beck och Hamilton
Progglegendaren gjorde även stor filmmusik
KRÖNIKA. Hyllningarna till Ulf Dageby efter hans död fokuserar främst på Nationalteatern. Det vore väl konstigt annars.
Men nog gjorde han även avtryck med sin filmmusik.
På något självklart sätt blev han mannen som tonsatte några av våra mest folkkära filmfigurer.
Det är ett varmt porträtt av den gamle progglegendaren som Aftonbladets Rasmus Landström skrev förra året, en intervju med anledning av att Ulf Dageby tagit emot Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Men det är inte en person som fogligt anpassar sig till fördomar om vem han är och vad han står för. Inte fullt så vänster som kan antas. Och med ett betydligt bredare register än enbart Nationalteatern.
Han sökte nya sätt att uttrycka sig och fann den instrumentala filmmusiken.
I en text i Dagens Nyheter minns Martin Nyström sin vän som oerhört nyfiken på vilka vägar som musiken kan ta. När de möttes var det i slutet av 1980-talet och anledningen var – opera.
Sug efter dramatik
Dageby hade blivit en efterfrågad filmmusikkompositör, men kände själv ett behov av att ”hitta nya verktyg” i komponerandet. Han hade en nyfikenhet, ett sug efter dramatik i musiken. Det är lätt att se berättandet som en röd tråd i musiken han skrev och genrerna han gav sig in i.
1992 gavs en samlingsskiva ut med Ulf Dagebys filmmusik, ”The neon forest”. Där hittar man till exempel hans extremt karga och olycksbådande tema till Kjell Sundvalls polisklassiker ”I lagens namn” (1986).
Här finns även musiken till ”Täcknamn Coq Rouge” (1989), den första filmen om Jan Guillous agent Carl Hamilton.
Det är ett av Dagebys mest minnesvärda teman, lika tydligt grundad i sitt musikaliska 80-talslandskap som ”I lagens namn”, men betydligt mer tillgänglig i form av en vemodig melodislinga som sätter sig direkt. En elektronisk motsvarighet till en ensam trumpetfanfar för en kommendörkapten som arbetar i det fördolda.
Kontrast till Gösta Ekmans Beck
Dageby skrev även musik för Peter Habers Martin Beck i de första filmerna från 1997. Där ser både toner och bilder ut att låna från en av 90-talets största thrillersensationer, ”Seven”, och Howard Shores mörka, malande musik. Verkligen en kontrast till Stefan Nilssons värmande pianotema för Gösta Ekmans Beck-filmer.
Dageby belönades med en Guldbagge 1982 för musiken till filmen ”Målaren”. Men det är samarbetet med Stefan Jarl som har varit mest återkommande.
Att dokumentären ”Ett anständigt liv” (1979) är en sådan käftsmäll beror naturligtvis på dess nattsvarta skildring av Kenta och Stoffe, vars liv går utför. Ulf Dagebys musik till filmen är ett ackompanjemang som lyfter tragiken i missbruket på ett hypnotiskt sätt.
Du får inte Dagebys ”Gallret” ur huvudet när du har hört den. Det är som att lyssna på en ångestladdad väntan på nästa heroinfix, som utvecklas till en hymn för samhällets utstötta.
Snacka om imponerande början på en filmmusikkarriär som alltid låg nära mörkret.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.