Hurra för bästa Hollywood-krogen på 60-årsdagen
NEW YORK. Om det ändå stått LOS ANGELES till vänster om den här meningen.
Då hade jag kunnat skriva om 60-årsjubileet de i veckan börjat fira på Dan Tana’s – min absoluta favoritkrog i världen nu när inte Elaine’s finns längre.
Tillika hade jag i så fall haft möjlighet att fira mitt eget Tana’s-jubileum, för det är 30 år sedan jag första gången klev in i det gula lilla huset på Santa Monica Boulevard.
Det var Mats Olsson som tog med mig, dagarna efter tredjeprismatchen och finalen i fotbolls-VM ute på Rose Bowl i Pasadena, och precis som han förutsett trivdes jag så bra vid den minimala bardisken – där en man som såg ut som Paul Sorvino blandade sin egen senap till en köttbit – att jag inte ville gå hem ens vid stängning.
Sedan har jag troget återvänt varje gång jag varit i stan och upplevt fler oförglömliga kvällar vid de där rödvit-rutiga dukarna än på någon annan krog, Elaine’s undantagen.
Elaine’s är för övrigt en passande referens. Tana’s har alltid framstått som en liten skärva Upper East Side mitt i La La Land och inte heller till West Hollywood-klassikern går man primärt för maten, tidvis ärligt talat…sådär.
Det är stämningen, de fascinerande karaktärerna (som han som blandade senapen sommaren 1994!), de hiskeligt röda tapeterna och känslan av gamla Hollywood som lockar.
Samt kändisarna, det får jag ju lov att erkänna. Precis som i det gamla vardagsrummet i hörnet av andra avenyn och 88:e gatan måste man titta upp varje gång det skramlar till i ytterdörren för vem som helst kan komma in – och gör det också.
De har inte för inte rätter på menyn uppkallade efter såna som George Clooney, James Woods, Nicky Hilton, LA Lakers-ägaren Jerry Buss och Dabney Coleman (som en gång på just Elaine’s var så ursinnig på mig att han höll på explodera, oklart varför…). De är, eller var, alla hängivna stammisar.
Däremot finns ingen Harry Dean Stanton-pasta, trots att han fram till sin sista dag i livet kom in praktiskt taget varje kväll. Kanske beror det på att han aldrig åt mat, bara drack och rökte – vilket han var den ende i hela Kalifornien som fick göra inomhus.
Nu är det alltså 60 år sedan Dan Tana – serbisk fotbollsspelare, idag 89 år gammal, som på 50-talet hoppade av till väst under en turnering med Röda stjärnan i Belgien – öppnade sin institution och firandet pågår för fullt.
Om jag inte hade så galet mycket att göra inför den stundande NHL-premiären skulle jag störta iväg på stubben, trots att svenske femplus-maitre d’n Christian – son till Gert Fylking, tänka sig – tyvärr slutat och att det för en sån som mig därför lär bli svårare att få bra bord.
I stället höjer jag ett glas här på andra sidan kontinenten och säger som man ska när mångåriga vänner jubilerar:
Thanks for all the memories!
ORSAKAR TILL EXTAS
•My Morning Jacket – Aren’t we one? (Singel)
– Majestätisk hymn det ju inte skulle göra något om den galna världen tog till sig
•Industry (tv-serie, Max)
– Säsongsavslutningen i söndags var, i all sin svärta, så fantastisk att det gjorde ont att den tog slut.
•Kris Kristofferson – Just the other side of nowhere (Klassiker)
– So long, makalöse man.