Håkan Steen hade nog trots allt rätt om Oasis ”Be here now”...
Bjurman ringer upp Steen för att reda ut en av de eviga frågorna
NEW YORK. När Oasis nu åter blivit hot stuff aktualiseras också en av de eviga frågorna:
Hade Håkan Steen rätt eller fel när han avfyrade stora fempluskanonen för ”Be Here Now”?
Så jag ringde upp min käre gamle kollega.
Tjänare, Håkan. Hur är läget?
– Hallå! Bara bra, tack. Jag håller på att packa för en resa till Baskien.
Baskien? Ska lo fi-Håkan springa med tjurarna i Pamplona?
– Haha, nej. Det handlar om en matresa med flickvännens familj.
OK. Lo fi-Håkan förresten…flyger det smeknamnet fortfarande?
– För mig? Absolut. Jag använder det själv ibland, när jag skriver om…ja, du vet. Pavement.
Oasis är som sagt på tapeten igen och därmed även din famösa recension av omdebatterade ”Be here now”. Det var din första femma va?
– Ja. Det var ju sån otrolig hype kring den skivan. Jag tror rentav det var sista albumet det var verklig hype kring. I någon mån föll jag väl offer för den hypen, för innan skivan hade släppts tyckte alla att den var kanon och pushade mig att sätta fem plus. Sedan ändrade de sig så fort den gavs ut.
Vilka typer…
– Haha, du med, ju. Du gav mig rätt i en krönika, kallade den ”en klockren femtaggare”. Sedan har du förnekat att du nånsin skrev så…
Nu säger jag som skivhandlaren Ingemar Magnusson i Borlänge när han inte vill kännas vid saker han sagt och gjort: V-sa, nja-nja-nja-nja.
– Hahaha.
Men du fick stöd av andra också, till exempel bröderna Norén?
– Ja, Gustaf och Viktor kom fram på en Rockbjörnen och berättade hur mycket just den skivan betytt för dem. Det kändes väldigt bra just då. Min ärade kollega Per Magnusson har också gett mig betydelsefullt stöd. Det händer för övrigt fortfarande, efter 27 år, att folk kommer fram och ska prata om den recensionen. Av allt jag skrivit är det den jag blir ihågkommen för. Otroligt. Men man får kanske vara glad att något alls fått fäste.
Invändningen man har mot ”Be here now” så här med facit i hand är ju att låtarna känns lite långa…
– Ja, det är vad alla säger. Men som just Per Magnusson framhåller finns det något vackert i det också. Själv kunde jag inte lyssna på den på många år, efter allt rabalder, men när jag gjorde det igen 2016 tyckte jag fortfarande den lät väldigt bra. Det är i alla fall en fyra, absolut. Folk glömmer att det var sedan de blev riktigt kassa.
Precis, efter ”Standing on the shoulders…” fick jag åka på turnépremiär i Japan, satte en generös tvåa och skrev nåt i stil med att ”Oasis är slut”’. Det var inte kanske vad de dåvarande cheferna tänkt sig när de skickade mig ända dit…
– Haha, those were the days. Men det var ju så. Hur många kan ens räkna upp tre låtar från skivorna efter ”Be here now”?
Har du satt några andra femmor sedan den där första?
– Ja, på konserter, och jag tror att jag satt fem plus på någon Håkan Hellström-singel och diverse boxar, men inte på några album. Men jag tycker överlag att femmor känns lite…vulgära.
Vulgära?
– Ja, det ska kännas på ett väldigt speciellt sätt för att det ska bli en femma, men det gör det aldrig.
Well, det är ju bra att det inte blir inflation i högsta betyget. Själv inledde jag min karriär på Aftonbladet 1992 med två femmor samma fredag, på Cures ”Wish” och Sonic Youths ”Dirty”.
– Hahahaha. Well, ”Dirty” är ju väldigt bra…
Nix i Nomads tyckte i alla fall att det var ett cool statement, minns jag.
– Då är man ju hemma.
Men det finns väl några album i historien du tycker förtjänar fem plus?
– Absolut. Bowies ”Ziggy Stardust”, Televisions ”Marquee moon”, Neville Brothers ”Yellow moon” och Ulf Sturesons ”I overkligheten”.
Till sist, är du exalterad inför Oasis återförening nu då?
– Inte alls faktiskt. Jag får svårare och svårare för nostalgi och det där känns bara som just nostalgi.
Konklusion:
Håkan Steen har rätt – i största allmänhet.
ORSAKER TILL EXTAS
•Nick Cave & The Bad Seeds – Wild God (Album)
– Fem plus…om smålänningen som intervjuas i krönikan här intill ursäktar.
•The While – The beach (Singel)
– Både skör och hård och vacker pop, på typiskt Popsicle-Fredrik-vis, för han är med här.
•Bruce Springsteen – She don’t love me now (Albumspår)
– Fin cover Bruce, i likhet med en uppsjö andra storheter, spelat in för att hjälpe sjuke New York-hjälten Jesse Malin.