Vakna, gubbar – 90-talet är över
3 DECEMBER 2013. Riksbanken
Jag lyssnade på ekonomipristagaren Paul Krugman på en konferens förra våren. Krugman fick frågor om varför politikerna efter finanskrisen i USA lagt så mycket krut på att rädda banker, och så lite på att bekämpa arbetslösheten.
Krugmans svar kom snabbt:
”De kanske inte känner några arbetslösa.”
Just nu blåser det runt den svenska Riksbanken. Med all rätt.
Riksbankens mål är att hålla inflationen runt två procent. Problemet är bara att Sverige inte har någon inflation, och att man under lång tid legat under målet. Riksbanken vill ändå inte sänka räntan.
I stället för att oroa sig för massarbetslöshet och att svenska exportföretag går på knäna till följd av den starka kronan, väljer Riksbanken att titta åt ett helt annat håll. De har hittat på ett eget mål. De oroar sig för en bostadsbubbla, och att svenska hushåll är överbelånade.
Det är viktiga problem. Men inte något som Riksbanken behöver bry sig om. Deras jobb är, som sagt, att hålla inflationen runt två procent.
I Riksbankens styrelse argumenterade vice riksbankschefen Lars E O Svensson under ett antal år övertygande för att räntepolitiken lett till att upp emot 60 000 personer blivit arbetslösa i onödan.
I våras lämnade Svensson Riksbanken i frustration.
Det finns inga exakta sanningar när det gäller ekonomisk politik.
Att den svenska riksbanken blev oberoende skedde utifrån en idé om att politiker inte klarar av att hantera inflation. Tron var att de alltid skulle premiera kortsiktigt bekämpande av arbetslösheten, vilket skulle skapa en inflationsspiral.
Det var en annan tid. Folk trodde faktiskt på full sysselsättning, och förväntade sig att politikerna skulle försöka nå dit med alla medel. Inte många trodde att problemet i svensk ekonomi på 10-talet skulle stavas risk för deflation.
Före 90-talskrisen var arbetslösheten i Sverige två-tre procent, efter den runt sex procent.
Nu lever vi med en arbetslöshet på över sju procent. Anders Borg verkar helt ha gett upp kampen mot ”utanförskapet”. Stefan Löfven har satt upp målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU, men har ännu inte förklarat hur vi ska komma dit.
Risken för svensk – och europeisk – ekonomi i dag är inte överhettning, utan snarare att fastna i ett tillstånd av för låg ekonomisk aktivitet. I den internationella debatten varnas för att Europa och USA går mot ett japanskt scenario – en lång tid av ekonomisk stagnation. Det är en fruktansvärd framtidsvision, med ökade sociala spänningar och fattigdom.
I Sverige är debatten märkligt frånvarande.
Här försvarar politiker av alla kulörter ett ramverk för den ekonomiska politiken som möjligen fungerade på 90-talet, men är rent destruktivt i dag.
Vi har en oberoende riksbank som struntar i sysselsättning och tillväxt, ett överskottsmål som tvingar fram avbetalningar på en statsskuld som inte längre är ett problem. Vi har ett allt större behov av investeringar, men allt mindre möjlighet att betala dem.
Sammanfattningsvis lever vi i en tid där medelklassens lånebörda anses vara viktigare att lösa än att över 120 000 personer är långtidsarbetslösa.
I resten av världen diskuteras nu vilka lärdomar som bör dras av finanskrisen. Hur tillväxten kan stimuleras, hur finans- och penningpolitik kan bidra.
I Sverige är vi fast i denna destruktiva tidsbubbla.
”De problem man hör om i sin närhet – det är dem man försöker lösa”, sa Krugman på den där konferensen.
Jag vet inte om Anders Borg och Stefan Ingves umgås med några arbetslösa. Men jag vet att vår tids stora utmaning är arbetslöshet och stagnation, och att dagens politik pekar i helt fel riktning.