I Katalonien är nationalismen vänster
Det är en vanlig onsdag i Barcelona och det går inte att komma fram. Torget utanför stadshuset är fyllt av folk med gula katalanska flaggor. ”Llibertat, llibertat”, frihet på katalanska, ropas det och i gränderna runt torget är det packat med unga, gamla och barnfamiljer.
Jag är i hjärtat av Europa och har hamnat på en massiv demonstration mot att landets regering har fängslat valda politiker på obestämd framtid. Det katalanska parlamentet har upplösts och Madrid har tagit över styret av regionen samt utlyst nyval som ska hållas den 21 december.
Det är surrealistiskt.
Krisen i Katalonien är dramatisk och ändå märkligt underrapporterad i Sverige. Kanske för att den är så svår att döma av. Här står en slags nationalism mot en annan, vad är bäst då?
Konflikten nådde en slags kulmen den 1 oktober i år då Katalonien höll en olaglig folkomröstning om självständighet.
Det hela slutade i kaos. Tusentals poliser hade kallats in, och de mötte den fredliga omröstningen med en järnhandske.
– Den 1 oktober såg jag en typ av våld som jag inte har sett sedan Francotiden. Och jag var politiskt aktiv då, så jag vet vad jag pratar om. Det säger Rafael Ribó, som innehar ämbetet som katalanernas ombudsman.
Den 27 oktober deklarerade det katalanska regionparlamentet självständighet. En timme senare röstade det spanska parlamentet igenom artikel 155, som i praktiken avskaffar den regionala demokratin i Katalonien.
Den katalanska regionpresidenten Puigdemont har nu flytt till Bryssel, för att undvika att bli fängslad. Spanien har begärt att få honom utlämnad, och skickas han dit väntar fängelsestraff på upp till 30 år.
I Katalonien hävdar man att man blivit utsatta för en slags statskupp.
Läser man medier i Madrid så är bilden den motsatta. Katalanerna är ett uppnäst folk som medvetet bryter mot konstitutionen. Madrid har bara gjort det som krävs för att upprätthålla lag och rätt.
Det är två världsbilder som över huvud taget inte möts. Detta, i sig, är konflikten i ett nötskal.
En ung demokrati
Den spanska staten i sin nuvarande form bildades efter diktatorn Francos död 1975. Demokratin i Spanien är fortfarande ung, jämfört med de flesta andra länder i Västeuropa.
Efter Francos död förhandlades den nya konstitutionen fram. Den gav relativt långtgående rättigheter och skyldigheter till landets 17 regioner, däribland Katalonien.
Decennierna efter demokratins genombrott var en tid av tillväxt och modernisering. De baskiska separatisterna ETA genomförde terrordåd, men i Katalonien pågick i stället ett lågmält politiskt arbete för att stärka regionens självbestämmande och den katalanska kulturella identiteten. Ingen trodde på allvar att självständighet var ett realistiskt alternativ.
I början av 2000-talet förändrades allt.
En av de viktiga processerna för att förstå vad som händer idag är förhandlingarna om de nya stadgar, ”statuter” som reglerar relationerna mellan Madrid och Katalonien. I början av 2000-talet gick Spaniens premiärminister Zapatero med på att omförhandla dem. I förhandlingarna förespråkade Katalonien bland annat mer självbestämmande över sina ekonomiska resurser, jämbördig status mellan spanska och katalanska i skolundervisningen och – helt centralt – att Katalonien skulle få kalla sig för ”en nation”.
Barcelona och Madrid nådde till slut en kompromiss, men samtalen var vid det laget så infekterade att både de radikala självständighetsivrarna och högern hade hoppat av. Men 2006 godkändes de nya stadgarna i både en katalansk folkomröstning och av det spanska parlamentet.
Det borde ha varit slutpunkten. Men i stället var det nu det började spåra ur.
Högerpartiet Partido Popular (PP) överklagade många av de känsligaste frågorna i statuterna till högsta domstolen. Och Mariano Rajoy, dagens spanska premiärminister, var en av de som samlade in namnunderskrifter mot kompromissen.
Högsta domstolens process tog flera år. År 2010 kom beskedet: överenskommelsen blev underkänd på flera punkter, däribland de viktiga om språk och ”nation”.
Samma sommar marscherade 1 miljon personer mot beslutet under parollen ”Vi är en nation – Vi bestämmer”.
Pengar och politik
Under tiden hade finanskrisen drabbat Spanien. Det förändrade allt.
– Det var nu katalanerna verkligen förstod hur mycket pengar de ger till resten av Spanien, säger nationalekonomen Jaume Ventura över en kopp kaffe. På kragen bär han den gula rosetten som symboliserar frihet för de fängslade politikerna. Idag har han tagit ledigt för att delta i demonstrationerna.
Medan Spanien har gått åt höger politiskt, har Katalonien blivit mer vänster. De senaste åren har ett antal katalanska lagar om bland annat förbud mot fracking, att elen och vatten inte ska kunna stängas av för fattiga och förbud mot tjurfäktning ogiltigförklarats av den spanska högsta domstolen
– Alla lagförslag som har slagits ner av Madrid de senaste åren har varit progressiv politik. Problemet är att den juridiska processen är helt politiserad. Det går inte riktigt att säga att Spanien är en rättsstat, säger Josep Costa, professor i statsvetenskap på Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona
Finanskrisen och domslutet 2010 ledde till att friktionen mellan Madrid och Katalonien ökade steg för steg. En kraftfull folkrörelse mobiliserades. Den konservativa regionpresidenten Artur Mas gick för att vara mot en folkomröstning om självständighet till att bli för. 2011 vann PP valet i Spanien på en stenhård linje mot Katalonien. Det nya partiet Ciudadanos utmanar dessutom PP och är om möjligt ännu mer hårdföra i frågan.
Relationerna mellan centralmakten och Katalonien har fastnat i en politisk logik som drar åt olika håll. Spaniens premiärminister Rajoy har starkt stöd för sin hårda linje bland de egna väljarna. Men i Katalonien går det åt andra hållet – fler och fler blir för självständighet.
EU:s svek
Den katalanska självständighetsrörelsen är radikal. Men helt fredlig. Massdemonstrationer och mänskliga kedjor sker utan gatstenar och bilbränder. Därför blev chocken stor den 1 oktober när de möttes av polisvåld.
Den blev också dubbel av det som uppfattades som EU:s svek.
– Vi trodde att EU skulle stå som en garant för grundläggande politiska och mänskliga rättigheter. I stället blev det tydligt att de enbart stod på den spanska statens sida, säger Josep Costa.
EU:s ledare är livrädda för vad självständighet för Katalonien skulle sätta för praxis. Minnena från Balkankriget, och hur snabbt det gick att gå från nationalistisk retorik till krig är levande.
Ändå är det absurt att omvärlden inte reagerat hårdare på våldet och Madrids extrema hanterande av situationen. Det är helt klart olagligt enligt den spanska konstitutionen att försöka bryta sig ur Spanien. Men samtidigt är även rätten till politisk organisering och yttrandefrihet grundlagsstadgade. Dessa rättigheter – som är kopplat till den enskilde medborgaren - har EU inte försvarat.
På ett sätt är konflikten i Katalonien en del av berättelsen om ett EU som inte klarar av att värna demokratiska rättigheter. Under finanskrisen såldes demokratin i Grekland och Italien ut. I Ungern och Polen försvagas nu både rättsstat och press- och yttrandefrihet. Och så det som händer i Katalonien.
På ett annat sätt är detta ännu en berättelse om hur på djupet finanskrisen påverkade Europa. Själva krisen i sig, men också den misslyckade politiska hanteringen som spädde på polarisering och nationalism.
Konflikt utan slut
En stor majoritet av katalanerna vill ha en folkomröstning om självständighet. Hur de sedan skulle rösta är mer oklart. Historiskt har det funnits ett stöd för att stanna i Spanien, men efter den här hösten är många förbannade.
Krisen i Katalonien är också en illustration på något större.
Katalanerna trodde att EU skulle bli deras väg till mer självstyre och att friheten skulle öka inom unionen.
Så har det inte blivit. I stället har EU det senaste decenniet ägnat sig åt att tvinga på medlemsländerna nedskärningspolitik. Politiskt progressiva regioner i Europa som Skottland och Katalonien ser ingen framtid vare sig som delar av nationalstater som går åt höger – eller inom ett EU som också blivit allt mer konservativt.
Förra veckan stod Stefan Löfven som värd för ett EU-toppmöte i Göteborg där just sociala frågor lyftes. Men diskussionen kommer som en eftertanke nästan tio år efter en finanskris som bidrog till konflikter både inom och mellan länder. .
– De nationer som försöker bryta sig loss just nu är progressiva välfärdsstater. Jag tror att det hänger ihop med att de större staterna inom EU inte längre står för den visionen, säger Josep Costa.
I Katalonien råder just nu en slags chockad förvirring i väntan på valet den 21 december. En sak är säker i alla fall. Konflikten om Katalonien är inte över.