En diktators död
Muammar Gaddafi fångades nära sin hemstad Sirte. Han skadades dödligt när han ännu en gång försökte fly undan trupper från övergångsregeringen som nu kontrollerar Sirte, ett av de sista fästena för diktatorns anhängare.
Uppgifterna är ännu inte bekräftade av Nato, men övergångsregeringen tycks säker på sin sak. Gaddafi är död.
Det är antagligen svårt att överskatta effekterna av bilden på en död diktator. Sedan mer än 40 år har han representerat makten. I hans namn har all opposition slagits ner, alla avvikande åsikter förtryckts och alla försök till pluralism kvävts.
Människor har torterats och försvunnit. Och som en ond ande har rädslan bitit sig fast i människor och fått dem att tystna.
Nu är alltså symbolen för all denna rädsla själv död.
Det hade varit bättre om man kunnat gripa honom levande. Om han hade tvingats svara för sina brott, helst vid en internationell rättegång. På så sätt hade världen, och det libyska folket kunnat få svar om diktaturens illgärningar.
Men ska sanningen fram är det antagligen inte det viktigaste i Libyen just nu. I dag kommer människor som vuxit upp under Muammar Gaddafis styre att fira att diktatorn, själva symbolen för deras rädsla, är borta och aldrig kommer att komma tillbaka.
Att Gaddafi inte kunnat gripas är ett av de hinder som stått i vägen för den arabiska våren. Men det är inte det enda. I Syrien fortsätter Assadregimen att - precis som Gaddafi - slå ner folkets protester med våld.
Ändå finns kanske den allra största utmaningen i Libyens granland där hela upproret började. På söndag går Tunisien till val, för första gången på riktigt.
Hur de genomförs, och hur resultatet respekteras, kommer att påverka framtiden långt utanför Tunisiens gränser. Om valen blir fria och rättvisa kommer det att bli ett exempel för Egypten, och det kommer att påverka Libyen.
Ett Libyen som inte längre behöver känna rädslan för att Gaddafis ande ska komma tillbaka.