Så blir politikerna teatraliska lögnare
Varför ljuger Boris Johnson?
Uppdaterad 2022-01-20 | Publicerad 2022-01-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Fyra minuter innan det var dags att hoppa upp på scen damp Boris Johnson ned i sin stol, med förvirrad uppsyn och det blonda håret i givakt. Han vände sig till journalisten Jeremy Vine, som var på plats för att dela ut ett pris på konferensen i London 2006. Johnson skulle hålla ett tal innan utdelningen.
– Jeremy! Var exakt är jag?
På den tiden var Boris Johnson en enkel parlamentsledamot. Vine och bankmännen runt bordet fick snabbt skaka fram en bläckpenna och Johnson började skissa på ett tal på baksidan av kvällens meny.
Vine kunde urskilja två ord bland de Johnson rafsat ned: FÅR. HAJ.
Johnson studsade upp på scen och showen drog i gång. För att minnas namnet på konferensen var han tvungen att vända sig om och läsa på bannern. Han drog en lång historia om en släktings bondgård och problem med fårens begravningar, som landade i att hans politiska förebild är borgmästaren i filmen Jaws.
Talet blev en succé, publiken skrattade och jublade. Johnson hade otrolig närvaro, konstaterar Vine när han minns händelsen i en text i the Spectator.
Allt är skådespel
Det här hade kunnat vara berättelsen om en rolig och unik politiker. Men Vine träffar Boris Johnson en gång till, arton månader senare, även då på en konferens där Johnson ska hålla tal.
Än en gång dyker Johnson upp några minuter innan han ska upp på scen. Frågar var han är. Ber om penna och papper. Får, haj. Han håller exakt samma tal – inklusive biten då han glömmer bort slutklämmen i sin stora anekdot, inte minns namnet på konferensen och vänder sig om.
Allt är ett skådespel.
I dag är Boris Johnson premiärminister. För en vecka sedan kom en skakande opinionsundersökning. Nästan sex av tio britter är övertygade om att Johnson ljög för dem om vad Brexit skulle innebära. Om det hölls en ny omröstning skulle halva befolkningen vilja gå med i EU igen.
Trauma gemensamt
Varför ljuger Boris Johnson? Den brittiske journalisten George Monbiot skrev en krönika för några år sedan om det trauma som en stor del av den brittiska överklassen – och därmed även makthavarna – har gemensamt. De skickas i väg till internatskolor som barn, Johnson när han var 11.
Internatskolorna var en värld av terror, mobbning och sexuella övergrepp. Monbiot, som gick i en själv, skriver om hur han som pojke var tvungen att utradera sina egna känslor för att klara av tillvaron. Systemet göder oärlighet och principlöshet.
Som vuxen väljer man hur man handskas med traumat, resonerar Monbiot. Antingen ifrågasätter man allt man lärt sig och blivit – eller så fortsätter skådespelet. Det första alternativet är betydligt mycket mer smärtsamt.
Inte undra på att brittisk politik ibland känns som en teater.