Moderaterna driver klasskamp uppifrån
I Ulf Kristerssons Sverige ska cancersjuka återigen gå till jobbet
I dag inleds Moderaternas arbetsstämma i Helsingborg. Det märks kanske inte på ytan men på många sätt är det en rörelse i kris som träffas.
De idéer som bar konservatismen under större delen av 1900-talet och även en bit in i vårt århundrade ramlar nu en efter en längs vägkanten.
Kanske symboliseras slutet bäst av Angela Merkels avgång. Hennes konservatism fanns i den politiska mitten, samarbetade för landets bästa och drog skarpa gränser mot både vänster- och högerextremism.
Och inte minst: det var en konservatism som vann val.
Kvar finns istället en radikalt samhällsomstörtande konservatism. Egentligen en självmotsägelse med det är just där klassiskt konservativa partier som Republikanerna under Donalds Trump, brittiska Tories och Österrikiska ÖVP hamnat.
Men, invänder någon, Moderaterna är inte ett renodlat konservativt parti utan ett liberalkonservativt.
På pappret kanske, men det var länge sedan några liberala moderater sågs till. Kanske har de sökt asyl hos Centern?
I USA är Republikanerna sysselsatta med att undergräva förra valresultatet. Med lögner om "valfusk" och genom att ändra vallagar i en lång rad delstater och genom att ta partipolitisk kontroll av rösträkningen tänker de se till att demokraternas väljare inte röstar eller inte räknas.
Donald Trump verkar ha siktet inställt på att genomföra den statskupp han misslyckades med förra gången.
I somras åkte Fox News propagandachef Tucker Carlson till Ungern och gjorde en serie hyllningar på bästa sändningstid till den Ungerske diktatorn Viktor Orban.
Det fick snabbt önskvärd effekt och flera ledande republikaner har inspirerats.
I Storbritannien har Boris Johnson ett järngrepp om de konservativa och på många sätt var det ju hans lögnaktiga Brexitkampanj som startade den radikalhögervåg som pågått sedan 2016.
I Österrike har den högerpopulistiske förbundskanslern Sebastian Kurz just fått avgå efter en skandal där gruppen kring honom uppges ha köpt – bokstavligen köpt – positiv media om sig själva.
Gemensamt för Donald Trump. Boris Johnson och Sebastian Kurz är att de kommer inifrån den traditionella högern. De är uttryck för en inre högerradikalisering och populism där den konservativa ideologin omdefinieras av kulturkriget till att handla om invandring och om ett motstånd mot feminism, Black Lives Matter och inte minst klimatrörelsen.
Moderaterna har på senare år dragits in i samma malström. På sociala medier är de oskiljbara från Sverigedemokraterna och i veckan sa Ulf Kristersson öppet att SD:s alla rasistskandaler inte spelar någon roll för honom.
Gränsen mot den radikala högern har helt enkelt upplösts.
Kvar är klasskampen, uppifrån. Det är dagens sammanhållande kitt i Moderaterna. Sänka skatter för de rika, att överlåta fler offentliga företag och verksamheter till den moderata partiledningens vänner, mer vinstuttag ur skolan och så vidare.
Detta ska i sin tur finansieras av sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa, att pensioner hålls tillbaka och att utförsäkringar av långtidssjuka återinförs.
I Ulf Kristerssons Sverige ska cancersjuka återigen tvingas till jobbet. Jag vet inte om man kan kalla detta för en "ideologi" i traditionell mening.
Men det som skiljer från Trump, Johnson och Kurz är att Moderaterna tar ut kursen ännu längre åt höger.
Så en sak jag undrar när jag läser stämmohandlingarna inför Helsingborg: vill SD:s väljare verkligen ha den här politiken, om de kände till den?
Moderaterna är trots allt ett intresseparti för överklassen.
Och många SD-väljare har själva arbetarbakgrund. Migrationspolitiken är knappast det enda som betyder något.
Så kanske är det trots allt inte den bruna färgen som blir Ulf Kristerssons största problem med väljarna - utan den blå.