Är du också ensam?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bibelns berättelser om Jesus börjar med släkttavlan. Jag har alltid tyckt att dessa namnuppräkningar är tråkiga och meningslösa. Ändå kanske de säger något om vad som gått förlorat?
Jesus är ”son av David som var son av Abraham. Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder...”
Så är det också i de gamla grekiska dramerna. En homerisk hjälte utropar att han minsann är son till Odysseus, som är son till Laertes, som var son till Autolykos.
Individen är ett led i en släkt. Begrepp som lycka och olycka gäller i första hand släkten, inte individen.
”Människan fanns överhuvudtaget inte till för sig själv, i ensamhet, utan bland andra, för andra”, påpekar Merete Mazzarella i antologin ”Den moderna ensamheten” (Symposion).
Så är det knappast i dag.
Mazzarella målar några nutidsbilder:
En sextonåring sitter kväll efter kväll framför sin dator. Föräldrarna gläds över att han är skötsam och inte ränner ute om nätterna.
Gossen heter Petri Gerdt. I oktober 2002 spränger han ett köpcentrum strax utanför Helsingfors. Sju personer omkommer, förutom han själv, och drygt hundra skadas.
En 62-årig man hittas död i sin lägenhet i Helsingfors. Han har legat död i sex år. Han hade barn.
Ensamheten finns också i utanförskapet där murar byggs mellan ”vi” och ”de som inte är som vi”.
Liksom i utbrändheten som ständigt skördar nya offer. Den existentiella tomheten fylls med destruktivitet. Alkoholism och missbruk går allt längre ned i åldrarna.
1900-talets välfärdsprojekt har gått ut på att stärka individen och befria henne från allehanda förtryck som familjeband, kungamakt och herremakt. Den självständiga individen ska kunna leva sitt liv på sitt vis.
Men den självständiga individen kom att bli den ensamma människan. I de snabba förändringarnas och globaliseringens tid är vi utlämnade åt vårt eget öde. Ett vinstskapande företag kan läggas ned över en natt för att förändring i sig har blivit måttet på handlingskraftigt ledarskap. Kvartalskapitalismens kortsiktiga ryckighet upplöser relationer och samhällsgemenskaper.
I dokusåporna spelas detta upp dag efter dag. Individen har sig själv att skylla. Det är på henne själv det beror. Plötsligt kan spelets regler ändras. Någon ”storebror”, en osynlig makt, har bestämt annorlunda. Individen kan inte påverka, bara lyda. Hon kan inte lita på någon. Hon är ensam.
I Sverige lever cirka 2,5 miljoner människor i ensamhushåll. Över 1,5 miljoner av dessa har knappt någon kontakt med sin familj. Omkring 200?000 uppger att de inte har några vänner.
Ensamheten hör till västerlandets stora sorgebarn. Vi har allt men ändå inte. Överflödet av prylar får ersätta alla brustna relationer. I reklamens värld regnar erbjudanden om terapi, livsstilscoachning och självförverkligandekurser över oss.
Vi ska förbättra, inte samhället, men oss själva. Extreme makeover.
”Att ifrågasätta självförverkligandet som samtidens viktigaste norm är sannolikt som att svära i kyrkan. Och ändå; oron tilltar, ensamheten ökar, många människor tycks inte ens vara närvarande i sina egna liv, deras blickar flackar”, skriver religionspsykologen Owe Wikström i boken ”Sonjas godhet”.
Wikström resonerar om hur idén om ansvaret för varandra, ömsesidigheten, tonats ned till förmån för självfixeringen, individualismen. Kommersialiseringen har också lett till att värden som största möjliga vinst och snabba klipp trängt ut värden som omsorg och solidaritet.
Göran Rosenberg är inne på liknande tankar i sin essä i ”Den moderna ensamheten”.
”Individualiseringen, vågar jag påstå, har på det stora hela inte producerat mer autonomi. Utifrånstyrningen har ökat”, skriver Rosenberg.
Rosenberg pekar på marknadifieringen av samhället, av det gemensamma. När sjukvård och omsorg kallas produkter, patienter blir kunder och elever klienter har fokus förändrats från medborgerlighet till marknadskontrakt. Förtingligandet av våra sociala relationer har urgröpt ömsesidigheten, våra kollektivt organiserade förpliktelser.
Vår tid kan med Alain Touraines ord beskrivas som gapet mellan ”historiens mest undflyende samhälle och historiens ensammaste individ”.
?
Kanske bör 2000-talets politiska projekt handla om att stärka den sociala individen, gemenskaparen? Att få ihop det samhälle som håller på att trasas sönder av segregation och utanförskap? Att skapa sammanhang, där vi ser oss själva i varandra?
Att bryta utanförskapet.
Å ena sidan hävda individens rätt, å andra sidan skapa gemenskap, samhälleliga gemenskaper, som inte förtrycker men som ger mening.
En gång i tiden stod folkrörelsedemokratin för just detta gemenskapsbygge. Själva idén med demokratin var mer än en beslutsprocess, det var en livshållning där individen blev till tillsammans med andra, bland jämlikar. Den kollektiva tillhörigheten gav mod och styrka att förändra världen.
På Kammakargatan i Stockholm hålls öppet hus i Ny Gemenskaps lokaler. Det bildades 1968 som en vision om ett annorlunda samhälle där ingen är förmer än någon annan, där ingen ställs utanför, där alla respekteras och ingen kallas avvikare.
Hit kommer hemlösa, missbrukare och människor med svaga sociala nätverk. Här bakas det mat, skapas konst och görs utflykter. Alla får vara med. Alla hjälper till.
Idén om solidaritet är idén om gemenskap, om ömsesidighet.
Det politiska projektet för 2000-talet måste bli inkluderande i stället för exkluderande. Samhället som samhälle, det vill säga en gemensam angelägenhet, måste återupprättas.
Den moderna ensamheten behöver en motkraft?–?visionen om en ”ny gemenskap” ett skapande av ett ”vi” som inte förtrycker något ”jag” och aldrig bygger murar mot ett ”de”.
Är du också ensam?
Ja, men vi finns här för varandra.