Jobben ger allt mindre trygghet
Häromveckan kunde tidningen Arbetet berätta att allt färre svenskar har tillgång till företagshälsovård, och värst är det för kvinnor i arbetaryrken. Sedan 1999 har andelen kvinnliga arbetare vars arbetsplats har ett avtal om hälsovård sjunkit från 71 till 53 procent.
För manliga arbetare är siffran i dag 65 procent och för högre tjänstemän knappt 80.
Ännu ett uttryck för den klass- och könstrappa som vi vet präglar vårt samhälle?
Naturligtvis, men frågan är om inte siffrorna också demonstrerar något mer. Att allt fler av de jobb som skapas – inte minst i den växande servicesektorn – inte ger de rättigheter vi förknippat med en anställning.
Det handlar förstås i hög grad om alla som tvingas arbeta med osäkra anställningsvillkor. Där är unga kvinnor överrepresenterade. Men det finns fler exempel på växande otrygghet.
När Kommunal i Stockholm i slutet av förra året gick igenom
de hemtjänstföretag som kommunen godkänt visade det sig att nästan hälften saknade kollektivavtal.
I klartext betyder det osäkerhet om lönen, men också att många av företagen antagligen saknar riktiga försäkringar för till exempel olyckor och omställning.
Direkt efter regimskiftet 2006 försämrade regeringen a-kassan. Resultatet blev att en halv miljon svenskar lämnade försäkringen. Självklart slog det inte blint. Om de som tjänar minst – oftast just arbetarkvinnor – är de som ska betala den högsta avgiften är det naturligtvis många som inte anser sig ha råd.
Kanske är det dags att inse att låglönejobb inte bara handlar om låga löner, utan också om att stängas ute från viktiga trygghetssystem.
Och att det är arbetarkvinnor som oftast blir utestängda.