Psykiskt sjuka ska spotta i nävarna
Man borde väl ha förstått vad som var på gång.
I början av mars berättade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) stolt att Sveriges regering "vill förstå ökningen av psykisk ohälsa".
Viljan att förstå kom efter att OECD presenterat en rapport som visat att många svenskar lider av psykisk ohälsa, särskilt unga som varken pluggar eller arbetar.
Samtidigt blir psykisk ohälsa en allt vanligare orsak till sjukskrivningar. Enligt OECD kostar den psykiska ohälsan över 70 miljarder årligen i form av förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Ansökningar om aktivitetsersättning på grund av stress, ångest och utbrändhet har nästan fyrdubblats sedan 2000-talets början.
Detta ville alltså socialförsäkringsministern "förstå" i början av mars.
Så vad tänker regeringen göra? Hörsamma OECD:s uppmaningar att göra rejäla satsningar på skolhälsovård? Åtgärda den - enligt rapporten - "uppseendeväckande" låga förekomsten av skolsköterskor, skolläkare och skolpsykologer? Utforma en politik som kommer till rätta med att en snittelev på en svensk friskola får vänta 22 veckor innan hen får träffa skolpsykologen? Kanske satsningar på rehabilitering?
I dag kom svaret från socialförsäkringsministern.
Regeringen överväger att ändra i sjukförsäkringssystemet eftersom en sjukskrivningsperiod - enligt Kristersson - ofta är kontraproduktiv.
Alltså: man vill tvinga psykiskt sjuka att gå till jobbet.
Det har vi ju hört förut. Vi har läst om människor med MS, reumatism och kotförslitningar som av myndigheterna bedöms vara duglig arbetskraft - trots att läkare sagt att de är fysiskt slut. Och vi har läst om hur svårt sjuka kastas ut ur sjukförsäkringen - inte för att de blivit friska, utan för att deras dagar tagit slut. De flesta var dessutom tillbaka i sjukskrivning eller blev förtidspensionerade inom ett år. Var tionde som blev utförsäkrad är nu beroende av socialbidrag för att överleva.
Så där kan det gå när Moderaterna driver igenom förändringar i socialförsäkringssystemen.
Regeringens jobbpolitik har hela tiden varit att få fler att söka jobb - oavsett om det gäller stympningen av a-kassan och sjukförsäkringen eller skattesänkningarna. Det är en politik för att skapa fler arbetssökande i stället för fler arbetsplatser.
I går kom en helt annan OECD-rapport som avslöjar effekterna av den politiken: klyftorna ökar dramatiskt och de fattigaste blir fattigare.
Cancersjuka har redan fått känna på det. Nu är det de psykiskt sjukas tur.