Urban Bäckström pratar bara strunt
Anders Borg tänker snabba på arbetet med den jobbpakt mellan regeringen, näringslivet och facket som han annonserade i somras. Frågan är om han borde oroa sig över de frostiga tongångarna från arbetsmarknadens parter.
I förra veckan hotade Svenskt Näringslivs Urban Bäckström med kraftigt försämrade relationer till LO. Det lät ödesmättat, och orsaken var naturligtvis debatten om välfärdskapitalisternas vinster.
Om relationerna verkligen skulle försämras vore det en stor sak. Sanningen är dock att Urban Bäckström – som tur är – pratar strunt.
När det gäller löneförhandlingarna spelar både LO och Svenskt Näringsliv centrala roller, men inte i förhållande till varandra. De båda centralorganisationerna är framför allt en plattform för intern samordning, och det lär de fortsätta att vara.
De tre senaste avtalsrörelserna har förhandlingssystemet skakat betänkligt. Nu är det äntligen lite ordning i leden. Är det någon som tror att de riktiga arbetsgivarna skulle riskera det för att försvara Caremas vinster?
Men behöver inte LO hjälp från Svenskt Näringsliv för att komma in i den politiska debatten?
Svaret är att det faktiskt är precis tvärtom.
Fackliga ledare har känt sig nonchalerade av Reinfeldt och hans gäng, men det har direktörerna på Storgatan också.
Nu vill dock Borg och Reinfeldt faktiskt prata, och det viktigaste resultatet är den ”jobbpakt” som Borg nu lovat skynda på.
Bäckströms problem är att han som arbetsgivardirektör inte har några landsfaderspoäng att erbjuda en moderat statsminister. Reinfeldt vill bli fotograferad med Karl-Petter Thorwaldsson.
Bäckström får vara glad om han får vara med på ett hörn.
När den värsta ilskan lagt sig inser antagligen arbetsgivarbasen själv att tomma hot och uppskruvat tonläge vare sig kommer att rädda vårdkapitalisternas vinster eller stärka arbetsgivarnas ställning i den svenska samhällsdebatten.