Så funkar politik – på italienska

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ängslan är stor i Rom inför Berlusconis nästa drag

I den italienska deputeradekammaren sträcker sig en hundratalet meter lång smal röd matta. Den binder samman parlamentsbaren med maktens korridorer. Mattan kallas ”transatlantico” och på den promenerar de folkvalda, upptagna av de senaste intrigerna, namnspekulationerna och taktiska manövrerna. För egen del talar jag med Fabio Mussi, vice talman, folkvald från Genua och ledare för socialdemokraternas, DS:s, vänster.

– En stor koalition är komplett utesluten. Berlusconis år har kortslutit alla relationer mellan höger och vänster, säger han.

”Transformismo”, den gamla italienska traditionen att byta partiblock och lojaliteter, är förbi.

Mussis parti har, trots att Berlusconi störtats, gjort ett dåligt val, 17 procent. För trettio år sedan nuddade partiets föregångare, PCI, vid 35-procentsnivån.

– För inte så länge sedan röstade två tredjedelar av vänstern på oss. Den här gången samlar nykommunister, gammelkommunister och gröna och radikala nästan lika många väljare som vi, säger Mussi.

– Partipolitiken förlorar förtroende. Ungdomen radikaliseras, men väljer bort partierna. De organiserar sig bland alternativa globalister, girotondo (fri-och rättighetsrörelsen) och i södern i Addiopizzi (antimaffiaföreningen).

Under samtalen på den röda mattan prövas oftare och oftare frågan om centervänstern ska bygga sig ett nytt parti: Demokraterna. Gärna med en ideologi som liknar Tony Blairs. ”Socialismo liberale” har djupa rötter i landet.

Mussi och partivänstern säger nej: ”Det blir bara ett slags valallians utan själ och ideologiskt centrum.”

De har mäktiga motståndare. Partiledningen söker sig ett stort, brett parti och de får stöd av vänsterns mest vördade gestalt, Vittorio Foa – en gång fängslad av Mussolini, numera fri, vital och 95 år.

Jag anar en viss spänning i den stora utrikesfrågan: de cirka 3Ì´0;000 italienska soldaterna, lokaliserade till södern i det ockuperade Irak. Alla i Prodi-alliansen är överens om att de ska hem. Men formeln uttrycks något olika. ”Omedelbart”, säger vänstern. ”Kanske ska vi behålla 600 man som ska beskydda italienska intressen”, mumlar kretsen kring Romano Prodi.

”Hörde du på Prodis intervju i al-Jazira”, undrar min evige vän Gian Giacomo Migone, en gång ledande utrikespolitiker i senaten:

”Han sa att Italien vill närma sig Hamas, föra samtal och förmedla dem till EU.”

Jag var tvungen att erkänna att Sverige abdikerat från sin progressiva roll i Mellanöstern.

Rom i påsk lyser gult av kyrkans, påvens och unga katolska pionjärers utflyktskepsar. En liten tröst för valbakslaget. Vatikanen och dess konservative härskare kan också tacka sin Gud för att den nya regeringen inte vågar införa Pacs, bland annat rätten till homosexäktenskap (Prodi är en from katolik) och att kvinnorna förblir en minoritet i parlamentet. Av högerns dryga 150 senatorer är fem kvinnor. Berlusconi sa nej till varje form av kvotering. Prodi lovar att var tredje minister ska vara kvinna. Vågar han välja den klokt anarkistiska, nya senatorn, Franca Rame, gift med och medförfattare till Dario Fo?

För några år sedan följde jag en av mitt livs mäktigaste demonstrationer. Ett par miljoner fackliga aktivister protesterade mot Berlusconiregeringens nedmontering av arbetsrätten.

Protesten misslyckades. Lag 30 skrevs in och anställningstryggheten blev ännu eländigare.

De tre stora landsorganisationerna ställer ett avgörande krav till Romano Prodi: följ valprogrammet. Avskaffa de löntagarfientliga arbetsmarknadslagarna.

Här ryms Europas mest akuta konflikt: å ena sidan storföretagen och dess nyreaktionära anhängare, som söker foglig och lågavlönad arbetskraft, och å den andra vänstern, ungdomsorganisationer och fack som för en defensiv kamp för sociala rättigheter.

Jag möter mycket ängslan i Rom. Vilka manövrer kommer Berlusconi att pröva för att slå sönder regeringsskiftet? En ny ”spänningens strategi”? Någon sorts kupp?

Jag påminner mig slutscenen i Nanni Morettis aktuella film om Berlusconi, ”Kajmanen”.

Domstolen har dömt Kajmanen för en serie brott. Han lämnar rättssalen i sin flotta bil. Samtidigt attackerar folket med eldar och mordredskap domstolen och domarna – Berlusconis huvudfiender.

Fiktion eller möjlig verklighet?

Olle Svenning